- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 2. Grunddragen af svenska vitterhetens historia. Del 2. Gustaf III och hans tidehvarf. Akademiska föreläsningar /
498

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vitterheten försvarar Bager och Bjugg etc., dä de likväl, uttryckligen och
upp repad t, der kallas «vidunder i det löjliga», af den originalitet, som ger
oss «högtider af skratt», och då Bjuggs poem formligen dömmes att vara
« samma skådespel af snillets missöden som ett Messina, störtadt af en
jordbäfning». Bet är då icke underligt att man på samma sätt djerft
utropar den bok för en smädeskrift, som enkom är gjord emot hela
för-smädelsens våld och yrsel, och hvars alla rysliga färger träffa endast
lasten. Betta lilla barbari är nog att förmörka, förvilla och störta hela
vitterheten. Smädelsen skall rasa upp emot himmelen. Ingenting skall
blifva tryggt och heligt. Sjelfva den laglösaste anonym kan få en ton. Ja,
han kan påstå publikt att han citerar ärligt, när i stället för dessa klara
ord: «0m det vigtiga för menniskoslägtet i de höga villfarelser», hvilka,
såsom man vet, varit icke allenast alla lysande systemers öde, utan äfven
likasom gryningen eller morgonrodnans flammor till sanningens rena dag —
när, sa^er jag, han citerar så här: «0m nyttan af det alldeles rasande».
Eller när han såsom exempel af «skönhet» ständigt väljer ut de rysliga ord
eller färger, som passa endast till det mest styggeliga i naturen. J erkännen
visst, mina herrar, att om det är origtigt att hafva sjelfbeundran (hvilket dock
det icke är, att emot en smädande anonym uppvisa några goda intyg); s&
är det både nödvändigt och vackert att hafva en stor aktning för sig sjelf.
Denna består deruti att icke afvika, och minst publikt, ifrån de
allmännaste lagar af rättvisa och heder. Annars skulle man icke kunna skilja
vitterhet från bitterhet, och edert blad kan då icke tjena att upplysa mina
eller andras villfarelser. Men den frihet att med all liflighet och styrka
angripa mig både håller jag af och alltid vördar, om endast det sker enligt
någon princip och med någon ära. Bet sanna kan aldrig lida: dess styrka
ligger for djupt både i naturen och i menniskors själar. Nu, såsom i alla
verldens dagar, ler man åt qvickhet och håller med förstånd. Derföre
är ock den stora saken i all tvist, icke att skärmytsla och fejda, utan att
segra. Och detta kan man icke göra, i någon vetenskap, med en hel
armé af narrar.»

Af de anmärkningar, som redaktionen bifogat denna
uppsats, vill jag fästa mig vid de två sista. Försvaret
är i allmänhet ej oskickligt, men saknar äfven här full
ärlighet, och är dessutom så ilsket och otidigt, att man
redan deraf kan sluta att Thorild råkat träffa sina
vedersakare på ett högst ömtåligt ställe. Thorild hade i sin
artikel beskyllt sin motståndare att han «såsom exempel
af skönhet ständigt väljer ut de rysliga ord, som passa
endast till det mest styggeliga i naturen». — Härpå

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:42:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/2/0505.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free