Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
o Uti samhällenas företa barndom äskade den allmänna okunnigheten, att
den dristigaste, mest rådige och upplyste bland folket valdes till
hufvud-man för de andra, att vara deras anförare i krig; ty krig och nationers
massakrerande blefvo vid regeringars daning en förhatlig nödvändighet, och
denna nödvändighet borde fortfara tills menniskoslägtet genom tid och
erfarenhet vunnit en allmännare upplysning; men i den mån menniskorna blifvit
om deras rättigheter upplysta, i mån de lärt känna Gud och deras egen
mensklighet under sanningens rätta förger, i samma mån begynna de fatta
afsky för hvarandras slagtande, när det sker för att tillfredsställa en endas
högmod. I synnerhet, hvad rättighet har en regering att väpna den ena
medborgaren emot den andra för att underkasta dem alla sin enväldiga
vilja?»
«Om menniskor äro nödtvungna att välja ibland sig dem, som äro
mest upplysta, till sina lagars stiftande, så följer ej deraf att de bortgifvit
den rättigheten att granska, ändra eller ogilla samma lagar. Ben ena
menniskan har ej rätt att inskränka den andras frihet derföre att hon
bidragit till hennes upplysning, eller gifvit henne goda råd eller försvarat
henne mot fiender.»
«Skulle en lagstiftare och en fältherre uti ett samhälle missbruka deras
makt; den ena stifta lagar till de öfriga medborgarnes skada, den andra
understödja samma lagar genom militärisk makt, så tillhörde det ett folk,
om det känner sina rättigheter, att uppsäga fältherren, lagstiftaren och
la-garne all lydnad.»
«En lag är ett kontrakt för samhället, deri hvar och en dess medlem
är delaktig, och således äger rätt att deröfver säga sin tanke och rådfrågas;
men tillåter ej lagstiftaren det, då synes tydligen hvaråt han syftar, och
då har han brutit emot folkets majestät.»
«Aldrig är en makt så farlig, som då en och samma "person, sedan
han tagit sig makten att stifta lagar och verkställa dem, begynner efter
godtycke betunga folket med omenskliga utlagor. En engel, om han vore
aldrig så fullkomlig, skulle missbruka denna trefaldiga makt. Likväl
finnas menniskor, hvilka uti sin förmätna blindhet tro sig kunna äga denna
makten och utan missbruk använda henne till samhällets nytta.»
«När en enda menniska vågar kränka uti samhället de öfriga
medborgarnes rättigheter och rycka till sig en sådan makt, — makten att stifta
lagar, att verkställa dem, att påbjuda utlagor; hvilket högmod! Denna
menniska behöfver de renaste afsigter, den största rättvisa, största vishet,
största snille, största godhet; men kan historien uppvisa någon, som med
så stor makt ägt så stora egenskaper förenade? Om då ingen sådan funnits
i verlden och aldrig torde komma, hvad skall man då säga om den
olycklige, som ej bortgifver den makten, — som för dess bibehållande utgjuter
menniskors blod, — som kallar dem upprorsstiftare, hvilka rättmätigt sätta
sig emot hans tyranniska vilja; den olycklige, som plågas af sitt eget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
