Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han läser charmant sina burleska verser, — om det är vers annars; man
hör tydligen att han vet hvad han vill säga, fast han icke kan säga det;
och det är alltid något.»»
Och den 9 Mars 1792.
–«På baron Armfelts tillsägelse, låter jag nu förbjuda någon
förnyad edition af Thorilds straffbalk emot de nervösa poeterna.»
Atterbom anmärker härvid: «Att de båda
medtäflar-nes föreningsband var — om icke alltigenom,, dock nästan
alltigenom —långt mera författarnes än personernas:
det torde väl nu efter dessa meddelanden ej vidare kunna
sättas i fråga. Den litterära sanningen af deras inbördes
tillgifvenhet är man af ingenting berättigad att misstänka.
Hammarsköld, i följd af Kellgrens djupare poetiska sinne,
benägen att hos honom anse någon verklig aktning för
Leopolds skaldegåfvor omöjlig, sträfvar fåfängt att finna
en tvetydighet i det ställe af Kellgrens skrifter, der
Leopolds talent omtalas med beröm. Hvad skulle han
då sagt, om han fått läsa de loford, med hvilka
Kellgren, i de här anförda brefven, upphöjer sin fordna
motståndare till en förenare af Propertii och Ovidii snille,
till svenska vitterhetens Skaldespiller, — ja till dess
ändtligen ankomna Messias, hvars förebådande Johannes
Döpare han sjelf satte den högsta ära i att vara? Skulle
han velat beskylla sin äfven på karakterens vägnar högt
vördade älskling att i allt detta blott öfva skrymteri?
Näppeligen. Men han glömde, så väl att en ärlig
beundran för Leopolds «goda vers» måste (omsider)
sjelf-nödvändigt framgå ur Kellgrens äldre smaklära, som
ock att dennas till sist började förändring aldrig hann
blifva mer ån börjad. Säkert är dessutom, att äfven i
annat fall, eller om Kellgren slutligen kunnat betrakta
Leopolds författarskap ur en synpunkt ungefär lik vår
egen, skulle han dock aldrig upphört att erkänna den
berömda medbrodern för en vitter storhet, som i sitt slag
var både glänsande och sann. — Deremot är uppenbart att
det språk, som egentligen kan kallas hjertats, i dessa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
