Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vinnan, älskar i hemlighet sin kusin, som är anställd
såsom dansör vid kongl. operan. Nu kunde på den
tiden kusiner ej gifta sig med hvarandra utan särskild
kunglig tillåtelse. När den unga konungen jemte sin
förmyndare reste genom landsorterna och skulle passera
förbi det grefliga godset, kommer dansören dit för att
helsa på sin fås t mö. Flickan uppgör då med sin
fästman den planen att denne, som är öfvad i verskonsten,
skall skrifva «några vackra vers» till hans maj:t, för att
afsjungas vid hästombytet af socknens skolbarn, och att
han derunder skall jemte verserna till konungen aflemna
en supplik om tillåtelse att gifta sig med sin kusin.
Dansören får i hast sitt opus fårdigt, och håller just på
att inöfva barnen, då grefven inkommer och begär att
se verserna för att bättre kunna följa med sången.
Författaren lemnar honom då ett papper, som befinnes vara
den redan färdigskrifna suppliken, hvilken låg jemte
hans verser i fickan. De älskandes hemlighet är nu
upptäckt. Grefvinnan blir’ bestört och ledsen, ty hon
kan icke med folket «från operan». Men grefven åtager
sig deras sak, gifver flickan en vacker hemgift och
hennes älskare löfte om en syssla, samt åtager sig att sjelf
framlemna suppliken till konungen jemte sitt förord.
— Sång och ballet sluta pjesen. Dialogen är alltigenom
liflig och angenäm, och det enda deri, som kan stöta
nutidens öron, är det öfverdrifna och oförtjenta smickret
för konungen och hans farbroder. — Älskarens monolog,
då han af sin fåstmö nödgas förbinda sig att inom en
kort stund, en timme, sammansmida de för planens
utförande erforderliga verserna, är rätt rolig:
Nå sex åra tid jag re’n vid opran stått
Och jag har dansat der bland furier, blixt och fasa;
Jag brinna sett Armidas slott,
Hört skrålet af Orest, anfäktad för sitt brott,
Och trängts bland skuggorna i sjelfva Gustaf Vasa;
Men aldrig såg jag än, så långt jag minnas vet,
Så dråpligt fält för en poet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
