Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tillber du beherrskans ära
Eller ursint smädar den.
Fri, vill du bli slaf igen,
Och kan lika litet lära
Att din boja tåligt bära,
Som ^t vårda friheten.
Siig då hvad ditt högmod föder
Stolta menska! Döm dig nu;
Säg mig, hvaraf skryter du,
Framför djuren, dina bröder?
«Af förnuftet», har du sagt.
Väl. Men, kloka doktor, svara:
Hvari röjs hos dig dess makt,
Och dess brist hos djurens skara?
Sedan författaren sökt omständligt ådagalägga det
företräde, som tillkommer djuret genom dess lyckliga
instinkt framför den förnuftiga menniskan, slutar han,
utan all upplösning af disharmonien i sitt poem, på
följande sätt:
«Himlen», jollrar du, «har mig
é Till sin afbild velat göra.»
Gack att med förundradt öra
Afgrunder och himlar höra
Med ett hånskratt svara dig.
Onekligen saknar detta stycke poetiskt innehåll,
då det alltigenom saknar det ideal, genom hvilket
skalden och konstnären göra sig till tolkar af det eviga.
Visserligen förekomma äfven på den verkliga poesiens
område sådana melankoliska missljud, men icke utan att
förmedlas till en slutlig harmoni, hvilken deremot här
fattas. Det är endast genom en Byron’s mäktiga fantasi
och hänförande språk som man kan, om icke försona
sig med, åtminstone i allmänhet fördraga och delvis
beundra denna tviflets och hånets skaldekonst. Men
också talar han icke det lugna och förståndiga
resonnemen-tets språk: hans ord äro idel flammor af en lågande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
