Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är ej hennes nåd, som derom har bekymmer.
Man är betald: allt sker: grefvinnan ringer blott.
Slutligen infinner sig ledsnaden. De förnäma
ma-karne se hvarandra allt mera sällan. Grefven blifver mer
och mer upptagen af sin tjenst, såsom det hette, af
muntra gillen och «(bekännom det) väl mest af sin
mä-tress». Denna sistnämnda upptäckt går Eglé djupt till
sinnes. Hon vill ha hämd, och hon hämnas. Hennes
mans fordna rival i hennes ynnest, just han, som sårades
i duellen, blir hennes amant. Men äfven han är
otrogen: grefvinnan finner nu sitt lif fullkomligt glädjelöst
och förtviflar slutligen om att någonsin finna någon
lycka mer i verlden. Då faller det henne plötsligt in
att för ombytes skull se efter, huru hennes
barndoms-lekkamrat kan befinna sig i sin anspråkslösa ställning i
lifvet, och hon reser ofördröjligen till den afiägsna bygd,
der hon visste att den fordna vännen hade sitt hem.
Här följer idyllen.
Nu väntar ni er visst ett bypalats med spis
Och sex tums fönsterglas och bjelklag under taken,
Röd knut, staket med grind — på svenskt arkadiskt vis.
Byt om er dikt, jag ber, uti ett paradis,
Der allting visar er naturen prydd af smaken.
Inbilla er ett näs, emellan vatten sträckt,
Med öar rundt omkring, som spegla sig i fjärden,
Ett litet landtligt hem, det vackraste i verlden,
Mot nordens kalla vind af reslig skog betäckt,
För öfrigt famnadt om af ängsfält och af gärden
Och trädgårdar med frukt af sann hesperisk slägt.
Här lefde nu Annette i medelståndets trefnad,
Och förde med sin man, fast rikast på sin ort,
Ännu i lyckans famn den idogsamma lefnad,
Som deras bergning först och sedan välstånd gjort.
Eglé, som åt sig sjelf ett nöje ville spara,
Steg af uti allén, kom osedd genom den,
Smög in — men då Annette i dörr’n fick se sin vän.
Då sknlle ni ha sett ett hopp ur väfstoln bara!
Hon flög i hennes famn, hon slöt sig fast deri,
Hon kunde ej ett ord för sina känslor finna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
