Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
het och Jemlikhet, samt tre poemer: ((Sällskapsvisa»,
temligen platt och prosaisk; versifikationen stel och full
af falska såväl rim som tonvigter; «Herdabref», som icke
saknar en viss fiygt, påminnande om det bättre i denna
genre från samma tidehvarf; — hvarvid lustigt är att
Thorild var af sin sqmtid nog missförstådd för att, såsom
här, mot slutet räknas bland upplysningens argaste
fiender, hvilket förmodligen härledde sig från hans öppet
visade förakt för sin tids ytliga filosofi, som likväl då
ännu ansågs för kulturens enda eller mäktigaste bålverk;
— samt ((Bondevisa», från danskan, i anledning af
bondeemancipationen, en på sin tid mycket populär sång, som
väl förtjenade att vara det. Yigtigast bland
originaluppsatserna är den i första häftet införda af handlingen:
«Om Borgerlig Frihet, samt Bevis att den ganska väl
står att förena med en vidsträckt konungamakt».
Början deraf lyder sålunda:
«Europ&8 inbyggare synas, efter ett uråldrigt famlande i politiskt
mörker, i barbarisk tanklöshet, ömsom träldomens och tygellösheteus, alltid
menskliga betryckets och förnedringens fosterfader, hafva upphunnit ett
tidehvarf, der det ej allenast är tillåtet, utan äfven en pligt att efter
förmåga . söka och utbreda de vigtigaste sanningar, som verka på samhällens
bestånd och sallhet. Och när dessa sanningar, strålande af en mild klarhet,
omgifna af en värma, som lifvar och framlockar menniskosällheten, höja
sig öfver vårt slägte, skulle en varelse, som är danad ej allenast för
fana-dens näringsomsorger, ej för dess öfriga sorglöshet, utan för en tankegåfva
och en känsla, som nalka sig intill det begrepp vi hafva om den högsta
varelsen, vilja tillsluta ögat för den högsta af all skönhet, vilja afsäga (sig)
allt anspråk på deltagande i allmänna sällheten, i välgörandet emot likar?
Skulle en varelse, som inom sitt sköte bär en gnista af gudomlig eld, vilja
qväfva och fläcka den, för att lemna rum åt mörkret och fördomarne?
Huru få äro ej de varelser, som flykta undan morgonsolen och de lefvande
och njutande slägten, för att gömma sig i öknarne och den dystra naturenP
Skulle menniskan, gudomens afbild, denna på vårt jordklot enda tänkande
och ädelt kännande varelse, vilja i sin krets likna nattens roffoglar och
sänka sitt värde ända nedom de ädlare djurens? Vårt slägte bär inom sig
en oemotståndlig drift till ett annat, till ett ändamål, som är kunskapen:
af den, och endast af den, hemtar det sin ädelhet, sin dygd och sin
säll-het. Det nalkas, efter menniskoögats mätningsgåfva, långsamt till denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
