Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64 WIE9ELGRKN8 KARAKTERISTIK
v
som otåligt bidat förhörets slut, till grefve Jakol/ de la
Gardie, som stod bakom stolen, och sade half högt: «så
mycket kan jag ej ljuga på ett år, som prinsen’nu gjort
på en timme». Majestätets opinionsledare i
Stockholms-Posten hade redan 1779, som Atterbom anmärker,
tem-ligen upprigtigt yttrat: «Sannt är att af mycket ifriga
kristna hatas Voltaire för sina satiriska bons-mots,
liksom en älskare ej tål den, som talar illa om hans
älskarinna; mången tror att han åtminstone såsom
mennisko-vän bort för allmän ro underlåta dermed, men han hade
af sin logika blifvit bragt till öfvertygelse, att den sak
på hvars depens han égayerade sig, var mera till allmän
skada än allmän nytta.» Dock trodde konungen nog på
denna allmänna nytta, att ej besvära kyrkan med
reformer af hennes ritual eller lärobpcker. Yi tro knappt
att han häruti ändrade mer än att han uttog ur
kyrkobönen för öfverheten det 1756 gjorda tillägget af förbön
för undersåtarns fri- och rättigheter näst efter
öfverhetens välfärd. Häri handlade denna tidens vise
slugt. Fick map genom ett ideligt besjungande af
Bacchus och Venus ett slägte, som heldre gick i
dryckessalar och «jungfruhus» än i kyrkor, så behöfdes ej taga
steg, som kunnat anses strida mot den förfäktade tål—
samheten. De bäste ansågo nödvändigt att kasta tron
öfver bord till offer åt tidsmeningarnas stormvågor, i
hopp att så få behålla religion som en känsla. Om
denna känsla i menniskan ville begripa sig sjelf, ville
förenas med ett medvetande och derigenom känslan i
Spastara bli ett högre fenomen än känslan i varginnan,
som sätter sitt bröst mot spjutet, döljande ungarne
bakom sin rygg, då uppkom ju en lära, en tro, en dogm,
och man ansåg allt förloradt.»
Bland den tidens exegeter nämner Wieselgren Jonas
Hallenberg, för hans inledning till anmärkningar öfver
Uppenbarelseboken, som han likväl ej synes tillerkänna
något särdeles högt värde. Vigtigare för Bibelns rätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
