Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
döende kärlek till fäderneslandet? Är då deras företräde afgjordt? —
Alldeles icke. De gamles och de nyares vackra konster äro af så olika art,
att de icke knnna mätas med hvarandra. Vi kunna aldrig nog studera oss
in i deras vitterhet och smak, för att dervid känna allt hvad de kände;
och de skulle ännu mindre kunna finna sig i vår. Hvad skulle Homer
tänka om sin öfversättares (Popes) «Försök om menniskan»? Hvad
likhet mellan våra enskilda beqväma palats, med inklistrade korinthiska pelare,
och deras tempel? — Böra vi då ej heller imitera dem? — Nej. Vi kunna
aldrig imitera annat än det yttre, sådana biomständigheter och sådana
former, som förderfva våra konststycken, emedan de ej passa in i dem. —
Hvilken upplyst älskare af det vackra, hvilken ägare af en sund och säker
smak skulle dbck vilja umbära detta arf? Vi böra väl åtminstone ej
förakta och under högmodet öfver inbillade företräden förstöra de dyrbara
qvarlefvorna? Eller skola vi ändtligen allmänt förena oss om pedanteriet
af den gamla vitterhetens kännedom? Om vi äfven frivilligt skulle
underkasta oss en obotlig förlust i filosofien, — hvad vore den utan kännedom af
det menskliga förståndets gång och redan gjorda framsteg, och af alla våra
förmögenheters harmoniska och oafbrutna annalkning till den högre
odlingen? — Så är det dock för alla tider smakens intresse att bevara dessa
minnesmärken, och att med uppmärksamhet stadera dem. För alla tider
äro de sådana mönster af en enfald, hvarifrån vår vitterhet, genom den egna
vändning den fått, tyckes hafva en medfödd benägenhet att afvika, — af
renhet i stilen, och äro dessutom så genom arbete och granskning
fullkomnade, att skaldekonsten och vältaligheten alltid böra och kunna af
lyckligare snillen återföras till dem vid en fallande smak. Med dessa företräden
förena de äfven det vigtiga, att de äro infattade i språk, hvari moder och
tider ej mera verka förändringar eller tillägga orden nya bibegrepp af
låghet och ädelhet. Dessa äro de hufvudsakligaste och de allmänna
skiljaktigheterna mellan de gamles och de nyares vitterhet.»
Benjamin Carl Henr. Höijer var född den 1 Juni
1767 på Klingsbo i Stora Schedvi i Westerås stift. Hans
fader, Henrik Höijer, som då var bataljonspredikant vid
Dalregementet, sedermera pastor i Kumla, förlorade
sin maka, Sofia Margareta de Brenner, få dagar efter
sonens födelse. Vid elfva års ålder skickades han till
Westerås skola, och på gymnasium utmärktes han af den
bekanta Bergklint, då lektor derstädes, såsom en af de
mest hoppgifvande ynglingar vid läroverket. Han blef
1783 student i Upsala och tog 1788 filosofiska graden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
