Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De tyska romanförfattare, hvilkas arbeten äro
anmälda eller recenserade i Journal för Svensk Litteratur
äro i första rummet Lafontaine, vidare J. G. Möller,
Spiess, Schulz, Klinger, Kotzebue (Ortenbergska
Familjens Lidande), Jönger (egentligen theaterdiktare).
Recensionerna öfver dessa romaner yttra sig sällan om
origi-nalerna; och när det sker, är det mest berömmande. Det
är egentligen öfversättningarne, till största delen högst
usla, som nagelfaras. Journalen tyckes hafva delat den
stora allmänhetens välbehag för denna litteratur. Då
den hade ett stort inflytande på en äldre generations
bildning, så må vi något närmare skärskåda dess
beskaffenhet.
Inom den novellistiska skola, som i Tyskland
bildade sig efter föredömet af Richardson, Fielding, Sterne
och andra, och som Gervinus sammanfattar under titel
af humoristiska, var Aug. Lafontaine den fruktsammaste.
Han var född i Braunschweig år 1758 och dog 1831.
Han var storfabrikant inom den hithörande
varutillverkningen, och försmådde ej heller att försöka sig i det
rörande dramat. Såsom romanskrifvare blef Lafontaine
för en tid allmänhetens älskling, och han försåg
densamma äfven under hela det sista decenniet af förra
århundradet med sina modeartiklar. Han förstod att
beröra alla sidorna af sin krets, och med sin brist på
originalitet gjorde det honom detsamma, hvad och hvem
han imiterade, om han endast kunde roa och derjemte
äfven i någon mån röra och undervisa. Än höra vi ett
stycke af Yorick’s känslosamhet, än af Jean-paulisk eller
Itzehoe-miillersk humoristik, än åter tro vi oss möta
den goda Landtpresten i Wakefield, hvarunder ej heller
saknas en efterklang af Kotzebuisk liderlighet: på ena
sidan går det till på Fielding’s och Richardson’s sätt,
på den andra saknas under tiden icke Ifflands rörande
tragik och Werthers sentimentalitet, allt sammanrördt i
den Lafontaineska vattesoppan. Öfverhufvud är denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
