Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Att en skald, som under ett tredjedels sekel
be-herrekat den tyska theatern och på alla europeiska språk
blifvit firad såsom dess förnämligaste representant, med
hvilken män sådana som Wieland, Joh. von Möller,
Schlözer, Jacobi, Ramler, Engel och andra umgingos i
formen af den största högaktning, icke helt och hållet
kan vara utan förtjenst, skall endast den kunna sätta i
fråga, som tror på underverk eller på verkningar utan
orsaker. Kotzebue ägde en inbillningskraft, som i
liflig-het sökte sin like bland tyska skalder. Händelser och
situationer strömmade till hans fantasi i den fullaste
ymnighet, och då det icke fanns någonting i hans själ,
som kunde göra motstånd mot den fria användningen
deraf, hvarken sed eller grundsats eller känsla af det
skickliga, så öfverraskar han oss ännu i dag med den
brokiga mångfalden af sina infall. Dessutom hade han
en ganska säker instinkt för publikens smak, det vill
säga hans natur var så beslägtad med mängdeps natur,
att de rigtiga theatermotiverna öfverallt stodo honom
till buds. I ett af sina företal gifver han högst
öppen-hjertliga sjelf bekännelser. Man hade alltid anfallit
honom från sedlighetens sida. För att göra denna
förebråelse kraftlös, anförde han en mängd enskilda
anekdoter, enligt hvilka arma syndare blifvit förbättrade
genom hans stycken, hvilket också är möjligt, då många
uppbyggliga predikningar hvila på Kotzebueska motiver.
Deremot menar han, att den Goetheska skolan sett ned
på honom med förakt derföre, att den ansåg honom för
en gemen natur, och det är i Sjelfva verket kärnan i
motsatsen mellan honom och denna skola. I naturens
afgudatjenst stodo Goethe och de öfriga skalderna ända
till den stora vändpunkten vid slutet af århundradet på
samma sida som Kotzebue; men de voro ädla naturer,
och Kotzebue en gemen natur. Just den motvilja, som
man hyser mot en tidigare lyckligen öfvervunnen period
af sjukliga öfvergångar, måste bestämma Werthers och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
