Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
år 1810 utkom åter ett häfte, innehållande en recension
af Johan Stenhammars poetiska skrifter, samt en
öfver-sigt af litteraturen i Sverge under åren 1801—1805.
Med dessa båda uppsatser afslutar jag öfversigten af
nämnda Journals innehåll.
Skalden Johan Stenhammar var född år 1769 i
Eds socken af Linköpings stift, der fadren var
kyrkoherde. Han blef student i Upsala 1783. Han vann
heders-accessit i Svenska Akademien under dess första
blom-stringsår, då allmänhetens ögon voro fästade på densamma
med större intresse än någonsin sedermera, och då den
unga mans lycka kunde anses vara gjord, som ådragit
sig hennes och med detsamma hennes höga stiftares och
beskyddares uppmärksamhet. Stenhammar gjorde sitt
första lyckliga kast år 1789. Den prisbelönta skriften
var en sång öfver Balzar Horn, som stupade i slaget
vid Högland. Han reste derefter utrikes i sällskap med
sin äldre broder Matthias, besökte Göttingen, Paris och
London i lärda ändamål, och återkom till fäderneslandet
följande år. Han vann derefter två stora pris, det ena
1790 för «Sång öfver segern vid Svensksund», det andra
1794 för sitt skaldestycke om «Religionens nödvändighet
för samhällens bestånd». Under tiden hade han 1791
blifvit magister i Upsala, hvarvid han intog första
hedersrummet, samt kallades kort derefter till docens i
Moralen. Men kärleken till vitterheten drog honom till
Stockholm, der han 1793 blef amanuens vid Svenska
Akademien, samt började jemte Leopold utgifva
Extra-Posten, hvilken tidning genom de båda författarnes
poemer och lätta uppsatser, oftast af skämtsam stil, vann
mycket bifall och hade, i fall den ej alltför snart
af-stannat, kunnat blifva en farlig medtäflare för
Stockholms-Posten. Men Kellgren, alltför ädel att hysa någon
af-und, slöt deremot en nära vänskap med den unga
skalden, i hvilken han synes hafva sett arfvingen af sin
lyra, och på sin dödssäng yttrade han sin önskan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
