Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
poesi», den yttrade förkärleken för dessa versformer (ottave rime och
son-netten), Tiecks upphöjande till sidan af Goethe och det utmärkta
berömmet för Novalis, röjde redan för mig en anhängare af den nya tyska
skolan, och samma författares sedermera utgifna skrifter gjorde det ännu mera.
Hans 1808 utgifna »Kritik öfver Friedr. Schiller», hvari han förklarar att
«intet seniorskap gäller i vitterheten», hans i Skara 1810 utgifna «Läsuing
i hvarjehanda», der Kellgren åter kallades «en vattenaktig öfversättare», en
författare, som «aldrig lyftades till högre musers verld», som «Phoebi lyra
aldrig varit förunnad», Virgilius en poetisk dilettant, Horatius stor endast
i konst; den franska litteraturen fördömdes och vårt eget lands kultur både
i religiöst, sedligt och litterärt afseende skildrades i de svartaste färger,
våra theologer förklarades blott kommentera Voltaire’s infall,
naturalhisto-rien blott vara nomenklatur, mathematiken fördcrfvad af den algebraiska
räknemethoden, musiken ei annat än mekanik och på poesi ej att tänka,
men dock den trösten lemnades oss, att menniskosnillet «just nu höll på
att göra sitt sista förtviflade bemödande att frambringa något stort»
(väl-förståendes genom den nya tyska skolan) — allt detta röjde ett lifligt
uppfattande af de Schlegelska åsigterna i Athenaeum och Europa, och ett lika
lifligt begär att på oss och vår litteratur tillämpa dem.»
«I dessa fientliga tänkesätt mot den s. k. klassiska skolans
författarskap icke allenast hos oss, men äfven hos flera andra bildade nationer,
Tyskland sjelft icke ens undantaget, fick Hammarsköld ett kraftigt
understöd af det på samma tid utkommande veckobladet Polyfem, som utgafs af
den då nyligen till Stockholm från Lund ankomna magister Askelöf, och
der äldre och yngre författare af ofvannämnda skola, och framför allt våra
egna, persifflerades med den af Schlegel till «göttlich» upphöjda grofheten
eller, för att nyttja en tysk tidnings uttryck om den tyska skolans
förfaringssätt, «mit allem was die Ungezogenheit der Jugend und die Rohheit
der Bierstuben ihnen eingeben konnte», der Boileau hängdes vid sidan af
Pope, dinglande för vinden och slående sina tomma skallar tillhopa, och der
utgifvaren allraförst i Stockholm visade sitt sedermera så bekanta
mästerskap i att påfinna öknamn, såsom Struthio för Wallin, Idegran för
Granberg, Markall för mig, Lindvurmen för Lindegren m. fl. som jag nu ej
kan påminna mig, och som alla gällde för oändligen qvicka *). I slutet af
år 1809. om jag minns rätt, fick jag ett besök af bokhandlaren magister
Wiborg, i hvars boklåda mitt blad följande år skulle utdelas, en hederlig,
men något kortsynt man. Besöket skedde i afsigt att bedja mig icke inlåta
*) Namnet Markall, så beryktadt i vår litteraturhistorias
skandalafdel-ning, lärer dock ej vara uppfunnet af nya skolan utan af Lindegren, såsom
Wallmark sjelf upplyser. Det förekommer första gången under formen
Markalios i ett hexametriskt poem, som nämnde poet till Wallmarks ära
och polyfemisternas skam författade och lät trycka såsom bihang till Journalen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
