Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sådana spökbilder ur metafysiken göra nästan ett
hemskt intryck i poesien, likasom yttringar af ett
för-doldt vansinne. Men sådant inträffar, när man äflas
att tillämpa naturfilosofiens begreppsbestämningar på
detaljerna af den yttre verklighetens fenomener, från
hvilka poesien lånar sina bilder. Naturens friska
företeelser vissna vid beröringen af metafysiken, hvilken
endast vill tränga till deras begrepp. Men dessa äro
obrukbara för poesien, som endast kan begagna de
lefvande gestalterna för sitt behof. Den nya skolan hade
ofta det felet att filosofera när den ville dikta, och
tvärtom att dikta när den ville filosofera. Sannt är
visserligen, att skalderna i alla tider ofta liknat en flickas
läppar vid den röda svällande rosen, och det låter sig
höra; men att derföre i rosen vilja se kyssens idé eller
begrepp, är så ultra-romantiskt som möjligt. Att söka
begreppet af en handling i det naturföremål, som man
tagit till bild af organet för denna handling, är lika
litet poesi som det är filosofi. Organet för kyssen, för
att ytterligare dissekera detta exempel på romantik,
är läpparne, dess af skalden uppställda motbild är
rosen; dessa hafva några saker gemensamma: den
svällande formen, den röda färgen, i fall rosen är röd; dock
kan hon äfven vara hvit, svartröd eller till och med gul
— den är frisk, välluktande o. s. v., men dervid stannar
likheten: lifsvärmen t. ex., som väl med nödvändighet
måste ingå i «kyssens idé», för att tala med skolan, så
vida den skall utgöra ett vexelprof mellan älskande
hjertan af kärlek, upptäcker man icke hos rosen. Men
ändock heter det «att hon kyssens begrepp ständigt på
läpparne bär».
Det är visserligen sannt, att man i den yttre naturen
öfverallt möter häntydningar, anspelningar på det
andliga lifvet, tillfälliga likheter dermed, påminnelser
der-om; och detta bevisar, att det i naturen finnes något
likartadt med menniskoanden, såsom en följd deraf att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
