Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
obetydliga, reputation, men en eländig öfversättare förlöjligar tillika sin
författare, och dä han ej kan upplyfta sig till honom, förnedrar honom till
jemlikhét med sig: hvilket strider uppenbart emot skaldens heliga
bestämmelse, af herr Atterbom sjelf sä ofta åberopad. Med en viss ökad
rätt fordrar man väl alltså af en sådan skaldetolk, att hans egna verser
böra röja någon öfning i denna konst, något begrepp derom åtminstone,
och att man nnder det stora främmande namnet icke, från början till slut,
undfägnas med en inhemsk nylarings råaste febnserier. Men huru har herr
Atterbom uppfyllt denna så billiga fordran, i anseende till Tasso t och har
man ej rätt att säga med romerska poeten:
Qucm non offmdat toto fax Ulita vultut
eller i fosforisk silfverton öfrersatt:
Hur skall man ej af harm och af förvåning flistra,
Att se, hur drägg och smet hans ansigte förbistral
Någon annan förtjenst än den af stilens och versens klassiska skönhet, kan
man ej gifva åt en poetisk öfversättning, som, ju mera trogen sitt original,
ju mer äger derifrån allt sitt öfriga värde. Men när skall man då en gång
t lära besinna, äfven hos oss, att en öfversättning, med förakt af denna enda
men stora förtjenst, omöjligen kan äga någon den ringaste; likasom hvart
original, den förutan, förgäfves skulle äga alla öfriga P En verklig
mästare, som företagit sig att öfversätta ur Tasso, skulle i denna stilens och
versens förtjenst, så långt språket medgifvit, hafva sökt att täfla med sitt
mönster. En försökare af talent skulle åtminstone hafva bjudit till att
ställa sig ett sådant original till eftersyn. Men en ung proselyt af
absolut-hetens uppenbarelse gör sig om den saken helt olika begrepp. För
honom äro språklag och verskonst uselheter, som han lemnar åt småanillet
att bråka med, och han tror sig tvärtom uppsväfva desto högre i poetisk
förträfflighet, ju mer han kan förvandla originalets enkla och naturliga
uttryck till en onaturlig möija af ord och fraser, hvarvid förnuft och smak
stå häpna och handfallna.»
»Skulle någon finna detta yttrande hårdt och sårande, så medgifver jag
att det så kunde med något skäl synas. Jag frågar blott i hvilket land,
der man åtminstone hunnit se upp ur barbariet (och icke tumlat sig
hufvud-stupa dit tillbaka igen), ett skaldefoster, sådant som detta närvarande, skulle
böra vänta sig alt mötas af ett lindrigare omdöme? Jag frågar om
sanningen, äfven i hela sitt omildrade uttryck, icke blir slutligt en rättvisa,
efter så många oblyga utfall af en ungdomsflock, som fast den ock bestod
af englar i snille, dock varit skyldig aktning åt förtjenta föregångare,
åtminstone försköning ifrån sådan* höfligheter som galge och påk?
Behöfver jag hvarken säga eller dölja, att jag här talar om detta vittra
förbund hos oss, af unga skaldebröder, som enligt bästa moderna theori
ansett sig böra begynna vår poesis upphöjning med att skymfa och skryta;
men hvarom kan med skäl frågas, huruvida, efter snart fyra års seger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
