Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Vi hafva har: ett anlet som mänger behag, <— en blick
dräg-tig af längtan, — ett glas, som ej stänger ett paradis, —
himmelens demanter, hvari den sköna skulle spegla sin fägrings
amaranter. — Något annorlunda hos Tasso. Himmelen, säger han,
är blott värdig att vara din spegel, och i stjernorna kan du
betrakta skönheten af dina anletsdrag. Mera finnes ej i originalet.
Demantexna oeh amaranterna härleda sig ifrän öfversättarens egen makalösa
magnificens. Herr Atterbom älskar att i allmänhet sätta smaragder,
topa-ser, karbunkler, hvar han kan, i stället för meningar: så att det
ingalunda är ädla stenar som felas i hans verser, hvad som annars fattas dem.»
•Jag kan ej lemna följande charmanta slutstrof obemält:
Då nu hon smyckat sig, beredd hon bjnder
Sin vän farväl, och kysst ur famnen rymmer.–
Han stannar, ty hans sälJskap hon förbjuder,
En vink all åtrå efter medfart skymmer.
Och ensam går, bland trän och kreaturen,
Den älskande, på blida drömmar buren.
»Läsaren finner här slutligen, en skönhet som kysst rymmer ur
famnen, — en vink som skymmer all åtrå efter medfart, — en
älskare som går, buren,–-bland trän och kreaturen, —
hvarest öfversättaren äfven sjelf funnit för godt att taga sin hvila tills
vidare.»
Så och än vridnare — (har öfversättaren sagt några strofer ofvanföre)
Så och än vridnare, de svängda gränder
Inveckla dem; men boken hindret röjer.
Jag lånar hans eget poetiska uttryck och säger, att så och än
vridnare förhåller sig med hvar rad af denna öfversättning, och i allmänhet
med hela den röda Phosphoros, så långt åtminstone, som det varit mig
möjligt att drifva läsningen deraf. Jag hade velat läsa mer,
Men boken hindret röjer.
Hvar vers all åtrå efter medfart skymmer.»
«Ehuru öfversättningar af detta slag kunde tyckas ej mera nödvändigt
påkalla kritikens åtgärd, än så många nya originaler af samma
beskaffenhet: likväl synes häri någon olikhet äga rum, och ett sämre fall uppkomma
för oskickligheten, så ofta hon åtager sig att göra oss bekanta med andra
nationers berömda skalder, och att införa någon af dem på vårt språk talande.
Man kan ej förbinda sig att prestera ett förträffligt original, men när man
öfversätter ett sådant, gör man sig förbunden att ej vanställa det.
Original-skrifvarn har, lyckligtvis, ej heller något mönster att omedelbart jemföras
med; och om han rimmar löjligt, kan man åtminstone ej förebrå honom
att hafva haft, i hvarje rad, fullkomligheten för ögonen, utan att förstå
det minsta deraf. Ändtligen disponerar han också blott om sin egen. ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
