Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
märkta rigtningen och de theosofiska studierna tillfogade
hans poetiska alstringslust något afbräck. Tvärtom: just
för en sådan verldsåsigt kände sig hans poesi mer och
mer vara det naturliga och sjelfnödvändiga uttrycket.
Af sig sjelft följde då, att för honom voro alla sinnliga
former och gestalter endast symboliska motsvarigheter
till ett öfversinnligt verldsallt. Sjelfva kärleken till en
älskarinna, Sjelfva hans tjusning för sin Hilma eller
Laura, jemväl då han målar med de skenbaraste
jordiska färger, tillhör dock hos honom den rena andeverlden
allena».–-«De, som icke sympathisera med en sådan
sinnesstämning, pläga dervid orda mycket om sjuklighet,
om krank sentimentalitet o. s. v., men vanligast så, som
vore längtandet till en högre verld redan i sig pjelft en
sjukdom. Detta är det likväl först då, när det möter
oss oförenadt med en harmonisk uppfattning af den
närvarande verlden och ej framgår, till sin väsentligaste
del, just ur förmågan att i dennas företeelser se den
förras genomskimrande teckenskrift. Det ligger i dennas
art att alltid locka, men också att alltid trösta och
uppfriska. Den verkliga själssjukligheten är blott der,
hvarest en lidande känsla qvider utan en sådan
förmåga, eller ock läser teckenskriften med en omtöcknad
och förvirrad blick. — — Hvar och en skald, i hvars
själsdaning ett metafysiskt element är tillstädes och
mäktigt, löper lätt nog fara att stundom åt denna
beståndsdel inrymma en öfvermakt, hvarigenom hans poesi
antager till sinneverlden ett slags frånskjutande ställning
— en ställning af platonsk eller nyplatonsk
abstrakthet, hvilken visserligen medför en på flera vis menlig
inverkan. Stagnelius är icke derifrån öfverallt fri, och
vi må erkänna att Elgström är det än mindre. Men
hvarken i längtandet eller filosoferandet eller deri, att
man på samma gång längtar och filosoferar, ligger —
8å fram t ej andra omständigheter tillkomma — någon
ohelsa.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
