Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förmå gifva dem något bättre i deras ställe. — Huru
tillståndet var i vårt fädernesland, under det att
Tyskland började lofva sig så rika välsignelser af sin filosofi,
skildrar Polyfem på följande sätt (III: 33):
«Hvar och en ser, vid första anblicken, huru denna bildning
karakteriserar sig. En afgjord indifferentism är dess kännemärke. Denna
sträcker sig icke blott till religion, utan i allmänhet till allt, som icke rakt
rapporterar sig på mat, drick och kläder. Ordet fädernesland har förlorat
denna allsvåldiga magi, som gjorde Sverges öppna gränser till obeträdliga
barrierer, och, med ett ord, fantasien, deuna uppstigande länk från
menskligheten till Gud, är förjagad af det kalla förståndet, som icke mäktar
ersätta oss en enda af de skatter det beröfvat oss. — En varm religionskänsla
var i forna tider det sublima draget i svenska nationens karakter, den poesi,
som gjorde folket mäktigt af de stora %bedrifter och stora uppoffringar, som
hänryckte verlden. Gud, kung och fosterland voro för den ringaste bonde
lika heliga ord, ty han tänkte sig dem aldrig åtskilda; nu har förståndet
gjort Gud temligen umbärlig, ty moralens konstruktion förutsätter honom
ej nödvändigt, — och med detsamma hafva kung och fädernesland förlorat
den gudomlighet, den gloria, som den religiösa fantasien gjutit omkring
dem. — Fåfängt skall man predika som ett pligtbud: älska konungen 1
älska fosterlandet! Kärlek låter ej befalla sig. — Gif folket religion, låt dess
fantasi spela, — och nationalandan skall åter vakna, vi skola pånytt vara
oöfvervinnliga.»
«Väl är det sannt, denna religiösa stämning är icke ännu alldeles
försvunnen, — och ve oss om den det vore! Ännu går svenska soldaten i
striden, med full öfvertygelse att han, som svensk soldat, är någonting
mer än fienden, ännu tillskrifver han Gud utgången, och skulle med samma
tillförsigt följa sin konung, nu som fordom, om han såge honom framför
sig. Carl Xll:s anda skulle tilläfventyrs ännu en gång återföra hans
tidehvarf. — Ännu ber landtfolket (i synnerhet i de aflägsna bergsbygderna) lika
ifrigt och innerligt för fäderneslandets räddning och svenska vapnens
framgång, — och skulle tilläfventyrs sjelf i nödens stund ej tveka att gripa till
vapen. Men dessa, ehuru en stor del af nationen, utgöra likväl ej
nationen. Och i detta folket måste vara e n anda och e n själ, om något skall
uträttas. Så länge egoismen och indifferentismen i stort finna fristad hos
hela folkklssser, och understödjas der af den förståndiga betänksamheten,
som förjagar hvarje välgörande utbrott af fantasien och känslan, måste allt
förblifva i sin halfhet och kraftlöshet.»
((Religiositetens förfall hos några folkklasser, och fantasiens deraf
följande död, har således medfört en förderflig egoism, som gör en mängd
medborgare oförmögna af den högre och sanna fosterlandskänslan, hvilken
är den inre Qeder, som ensam förmår att uppehålla detta lands sjelfständig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
