Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om «Den siste kämpen» och «Den siste skalden»
yttrar recensenten att de förefalla såsom de mest
lyckade i hela samlingen; i synnerhet den förstnämnda.
«1 deaaa personager, som förenade hedendomens mest karakteristiska drag,
liar författaren funnit ett lyckligt tillfälle att framställa den i all sin
sanning. Man tycker sig i dessa stycken se hedendomens sista tidehvarf bjuda
Svithiod sitt sista farväl. Man förlåter dess gigantiska kraft och
natur-storhet den hånblick, det kastar på det nya tidehvarf och den nya religion,
som uttränger det från ett folk, hvars rykte det gjort och hvars
karakter det äfven för kommande sekler grundlagt. Man känner sig liksom vid
akilsmessan från en åldrig välgörare intagen af en sorglig känsla. Det är
hufvudsakligen kontrasten emellan hedendomen och kristendomen, hvilken
författaren i dessa stycken så väl vetat att göra gällande, som de ha att
tacka för en stor del af sin poetiska förtjenst.»
Ehuru jag bör kunna antaga att Geijers skrifter,
äfven de poetiska, äro allmänt kända, kan jag dock
icke alldeles förbigå de i Idunas första häfte införda
fosterländska sångerna, hvilka på sin tid gjorde ett
stort uppseende, genom det nya i sin ton och den
stämning, som för dem ligger till grund. Jag väljer såsom
prof ett par af dem, i hvilka jag tycker mig finna den
fosterländska tonarten bäst iakttagen, nemligen «Den
siste kämpen» och «Bergsmannen». «Vikingen» är
genom sin melodi allmänt känd. I några andra, med rätta
berömda, af sina stycken är Geijer visserligen en skald
af hög ordning, såsom i «Manhem» och «Den siste skalden»,
men han förefaller mig i dem mindre egendomlig än i
de nyssnämnda. Han säger sjelf på ett ställe, att han i
sin ungdom var till hälften fosforist, och denna sin
gemenskap med romantiken förråder han här och der i
sina poemer. Kanske är det en fördom hos mig att
sätta mindre värde på dessa än de öfriga, der ingen
sådan frändskap uppenbaras. Det är derföre jag önskat
pryda min framställning med de stycken, der han är
Geijer och ingenting annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
