Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke voro dessa svårigheter vuxna, åt professor Rudbeck
och Wallenius (lektor i Westerås, sedermera pastor i
Mora), hvilka med bristande kännedom dessutom
förenade det olyckliga begäret att vilja förbättra; Svedberg*
som noggrannt bibehöll de ursprungliga melodierna,
sådana han fann dem i de tyska koralböckerna,
bortträngdes, och hans bemödanden kostade honom dessutom
femtiotusen daler kopparmynt.» Denna inledande del
är författad af Haeffner, eller uppsatt under hans
ledning. I fortsättningen frågar recensenten, med
anledning af en anmärkning i företalet till Hedborns psalmer
om nödvändigheten att söka de rena, af upplysningen
oförderfvade religiösa tänkesätten hos allmogen, och «med
tacksam ödmjukhet taga af den hvad den omsorgsfullt
förvarat», af hvad skäl den bildade medborgsmannen då
uteslöts från deltagande i den allmänna kristliga
andakten. «Månne», fortsätter han, «genom psalmistens
för-tviflan att kunna vara en tolk för så olika klassers
böner, önskningar och känslor? Men detta är ju profstenen
på en äkta psalm? Eller månne den verldsligt vise skulle
med en förnäm axelryckning afhöra den kristliga
församlingens heliga sånger?» Recensenten framställer
der-efter sina egna fordringar på en kristlig psalm i följande
ordalag (Årg. 1813, N:o 2):
«Kanhända skulle man lämpligast knnna kalla psalmen en melodisk
bönesuck till Herran, det religiösa sinnets stilla offerlåga. Derföre är ’en
psalm den enklaste af all skaldekonst, ty det oförställda hjertat, söm vill
tala med Den allsmäktige, väljer, utsöker inga talesätt, ty det vill, det kan
icke skrymta inför den, som genomskådar menniskosjälens mest förborgade
djup. Hvar och en uttrycker sig då i det språk, som är honom mest
bekant; och hvilket annat kan det vara än det, hvari fäderna från ålder
åkallat Den högste, det, hvari vi ännu, stammande, prisa den eviga godheten.
Fjerran ligga då fantasiens yppiga bilder, rhetorikens öfvertalande
konstgrepp, ty sinnet, genomträngdt af gudomens närvarelse, söker ej genom
snillets mäktiga skapelser att öfverraska och förvåna, och känner ingen
annan vältalighet än det omedelbaraste uttrycket af sin känsla. Men denna
enfald, så vida deruti uttrycker sig mer än den råa sinnlighetens,
natnrmen-niskans omogna önskningar, detta oskuldsfulla öfverlåtande till det högsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>