Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRITIK ÖFTER TIDKN8 PREDIKOSÄTT.
105
«En proaaisk poesi eller en poetisk prosa sknlle således blott såvida
vara giltig, som den forenar fördelarne af begge. Men läsarn torde nn inse,
hnrnvida en sådan förening är möjlig. Ty denna möjlighet kan ej förr
inträffa, än ingen skillnad mer gifves mellan det ideala och reala, mellan
vetenskap och konst (skönhet), förrän hvad vi nn kalla dikt (emedan
här-nedre ingen sinnlig motbild derför finnes) framträder såsom verklighet, och
ett fnllkomningstillstånd ntbreder sig öfver jorden. Men en sådan tidpnnkt
är ännn långt aflägsen. — Äfven erfarenheten talar mot dessa försök att
sammansmälta diktens och prosans natnrer. I Greklands och Roms
blomstrande tidehvarf företogs intet så beskaffadt försök. Man berope sig icke
Plinius eller Tacitns till stöd för äreminnena. Ty Plinii panegyrik är
visserligen prydd med hela ståten af den mest förvånande rhetorik, men på
ingen af skaldekonstens egentligheter gör den det minsta anspråk: dessa
utsväfvande målningar, dessa lysande blomster, som utsås af våra vältalare,
hela denna falska smak finnes ej hos den romerske loftalaren. Taciti Vita
Agricolce äger blott den sjelfrefiekterande methoden gemensam med deB
moderna Elogen: men Taciti gyllene maximer födas otvunget och omedelbart
vid händelsernas åsyn. det är korta sammanträngda seutenser, som skakande
likt blixtstrålar genomila själen, men, innehållsrika och foster af en lång
och djnp verldsåskådning, försvinna de ej lika så hastigt nr läsarens hjerta
och sinne. I vår så kallade vältalighet är deremot det faktiska bisak, blott
folie för talarns deklamationer: noterna äro gjorda till hnfvndsak och texten
förkortad och lämpad efter kommentatoren. Före fransyska akademien trodde
man ej att sanningen behöfde smink och färg, eller att historien sknlle tala
ett annat språk än sitt eget. Men de framställda ämnenas torftighet, jemte
talarns åhåga ati vara ny och förvånande, förmådde honom att taga sin
tillflykt till konstiga medel; ty när den person, hvars minne sknlle
celebreras, hvarken sjelf npplefvat någonting märkligt eller hans lif tydligt verkat
på det allmänna, men en ståtlig Eloge dock måste sammanskrifvas, hvad
var att göra? då måste främmande episoder införas, hittills obekanta
prydnader dragas öfver ämnets fattigdom och den inre tomheten gifva ett
väs-nande återklang i ntrop, frågor, antitheser, troper, liknelser och bilder.»
«Påstår någon att formen är det väsentliga, att diktionens prakt,
språkets renhet eller periodernas ställning och nnmmerösa fall ntgöra
ypperligheten i talekonsten; då medger recensenten gerna, att Lehnbergs verk äro
odödliga mästerstycken, som i sitt språk aldrig blifva npphnnna och äfven
nthärda jemförelsen med antikens största talare. Men fordrar man a*f en
historisk författare, att han skall utvidga sin läsares knnskap genom
öppnade utsigter i det förflntna, lyfta hans själ genom högheten af framställda
efterdömen, då slår han missnöjd igen Lehnberg, och läser hellre Birgers
eller Gyllenhjelms lefverne i en enfaldig krönika, hvars författare ntan
anspråk på egen personlighet, ntan tillägg eller afledda slutföljder, enkelt,
atnndom enfaldigt, men lärorikt och tillfredsställande, berättar hvad han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
