Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sisom lokalomständigheter för ett sinnligt folk, efter hvars förståndsfattning
dess stiftare helt och hållet lämpade sig. Hvilkendera af dessa varit
Lehn-bergs öfvertygelse, vill recensenten icke dömma: men att han ej kommit
’ till någon enhet i sina åsigter af det gndomliga framlyser öfverallt.
Öfver-allt skönjes att Lehnberg ej lyftat sig öfver sin tids föreställningsart, enligt
hvilken Jesn sedolära var det väsentligaste af kristendomen. Predikningarna
blefvo nn moraliska disknrser. Det är ganska rigtigt, att dygden (hvilken
i religiöst språk heter kristligt lefverne) predikas: men grnnden?
Theolo-gen nämner främst: emedan Kristus så befallt, och detta imperativ är
äfven ganska tillräckligt. Först genom religionens tillämpning öppnar han
sig vag till framställandet af de goda gerningarna. Men den moderna
predikanten vill af moralen sjelf, af lastens ohygglighet, af dygdens fördelar i
detta lif och ntsigterna på den belöning, som religionen lofvar i ett annat,
bevisa dess förnnftsgiltighet. Vore äfven en sådan bevisning möjlig,
hvar-till tjente då att låna religionens drägt och talekonstens färger?
Vetenskapernas strängt bevisande språk vore då det enda lämpliga och öfvertygande.
Eller vill man genom rhetorikens konstgrepp snärja och vägleda
öfvertygel-sen? Då har man dubbelt misstagit sig. Talar man till den grundkänsla
hos menniskan, som kallas tro, då måste religionens språk användas,
densamma nr ingen annan princip härledas än nr sin egen, och allt
resonne-ment om dess tillfälliga nytta, om dess timliga fördelar, helt och hållet
bortfalla. Talar man åter till förnuftet (menniskosjälens andra grundpol),
då måste skäl användas. Våra unga prester vilja tvärtom med skäl
besticka känslan; men känslan förblifver oupprörd, och förnuftet söker sjelf
bättre bevis än dem, hvilka dessa misshagliga öfverlöpare från templets
helgedom till filosofiens förgårdar mäkta nttänka. — Så kallas Kristus hoa
Lehnberg en fredsfnrste, en salighetsfnrste, (?) en himmelsk
men-niskovän, en uppfinnare af nya glädjeämnen för menniskorna
och till och med en gudomlig person; men om Kristus, såsom Guds
son, såsom menniskoslägtets forsonare, såsom en menniskoblifven Gud,
näm-nes ganska sparsamt och med halfva ord. Författarens egen förlägenhet, och
hans rädsla att stöta tidehvarfvets så kallade upplysning, är på flera ställen
pinsam att påse. «Jag kauner min ställning», säger talaren sjelf (3 del.,
8. 50), «jag förkunnar det eviga evangelium för dem, som ehuru inträdde
bland den hop, som högtid håller, kanhända äfven hit medföra
antingen ledsnadens ovilja mot ett föråldradt ämne, eller fördomens
ovilja mot en lärar hvars sanning de misskänna.» En sådan fraktan
kände icke forntidens predikanter: eller om de kände någon dylik, vaktade
de sig att bekänna den, om de ej redan lyfte lagens straffsvärd. Att på
detta sätt frambära en slik farhåga, är att till hälften medgifva dess grund.
I stället att härleda en kristlig vandel från tron, från kärleken och från en
lefvande kunskap om den sanna Gnden, talas främst om den grundregeln
som Jesua lagt för sammanlefnaden, om en allmän barmhertig-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
