Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
onatur, så medför den, öfverallt dit den anländer, en torr. lättsinnighet, som
förqväfver alla ljusglimtar från idéernas verld, och engycklande fräckhet, som
begabbar såsom svärmeri de själars örnflygt, i hvilken den ej förmår
deltaga med sina läderlappsvingar. Vill man skönja i ett kolossalt och
kon-seqvent exempel, hvad denna anda kan åstadkomma i svensk atmosfer?
Öppne man då herr af Leopolds Samlade Skrifter. Det är ej möjligt att
med större virtuositet blotta en ödemark i sitt inre eller med djerfvare
öfvermod skryta öfver sin brist på ursprunglighet, känsla och bildning.
’Må parisarne i fred behålla sin flärd för sig och inbilla sig att ännu gifva
Europa orakel; men förskone man Norden en gång ifrån att se deras
fladdrande farcer i härmningen förbytta till tunga och tråkiga björndansar. Hvad
som kan passa för ytliga varelser, som lefva för dagen, passar ej för ett
folk, som af naturen är hjertligt, storsinnigt och fromt. Det är sannt, att
man på den förskämda stammen af sjelfviskhet och frivolitet, genom
sedo-1 ärande oder och allahanda deklamationer på rim och prosa, velat inympa
ett slags moralitet och ett slags filosofi. Men den halt, som stämplar denna
moralitet och denna filosofi, kan någorlunda grundligt utrönas i det sätt,
hvarpå Voltaire i sina mest individuella produktioner betraktar lifvet och
döden, och hvaraf särskilda prof så mycket mindre behöfva anföras, som
vi på svenska erhållit åtskilliga sjelfbekännelser af samma beskaffenhet . . .
Det är begripligt att, efter en i utsväfningar tillbragt ungdom och på
bagateller förspilda mannaår, skall man tänka med vämjelse på tiden och med
hemskhet på evigheten. Men hvartill tjena då alla de alexandrinska
predik-ningarneP Sjelfva det slag af tragedier och epopéer, hvaröfver fransoserna
så mycket brösta sig, hvad kan det vara för skandinaverna, som äga en
urhistorisk från gudar stammande forntid och hjeltesagor af en sådan
rikedom på tragiskt djup och inre skönhet i sammansättning, att ingen
folkstam på jorden mäktar framvisa något jemförligtP Hvad äro väl mot
den enda Völsunga- och Niflungasagan, sådan den blifvit behandlad af
Fou-qué, alla Corneillerier och Racineader tillsammantagna? Vi medgifva att
de fransyska dramaturgernas hufvudmän utmärka sig genom ett intressant
bemödande att utvidga den trånga sferen af sina fördomar till en värdig
bana för Melpomene, och att de bättre af deras skådespel (t. ex. Voltaire’s
Brutus och Racine’s Athalie) låta läsa sig, när man har godt om stunder;
men hvad skall man säga om deras svenska efterapare? Ingenting annat än
att de äro mumier utan anda och blod; lyckligtvis falla de redan sönder
till aska. För oss finnas att tillgå Homerus och Plato, och Dante och
Shakspeare, och Cervantes och Tasso, och Goethe och Schiller, och
Winckel-mann och’ Jean Paul, och Herder och Schelling: och man vågar fordra att
Sverges konstnärer evigt skulle darra under den långörade Boileaus skolris
och beundra en charlataniserande empirism såsom det högsta ideal af
mensk-lig visdom! Ja, dessa geniets kastrater, som aldrig hunnit till ett ädlare
begrepp om natur, än att den är ett mönster i stort för Niirnbergsarbeten, de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
