Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
etc. Kellgren och Leopold och Oxenstjerna etc. etc. måste atiga ned af
8ina inkräktade hyllor och, i sina granna permar, vackert begifva 8ig till
krydd- eller hökarbodarna: kortligen, sådana sånger som «Tusslnllerilnll,
akällkossan min» och dess talrika syskon.»
«Jag var just så lycklig att, under det jag, med en helig vördnad,
genomsökte dessa mästerverk, hvilkas öde sknlle pressat mina tårar, om
jag ej frnktat att öka den förstörande fnktighet, som redan herrskade i
korgen, råka på det nyssnämnda, i Poetiska Kalendern sid. XXXIII, så högst
berömda; men, till min stora förtrytelse var det så skadadt, att jag med
möda kunde restituera följande verser:
«Tusslullerilull, akällkossan min, Vi viljom till skogen lända, Kom,
kom, du kulla med brokan din, Från eder jag aldrig vill vända. Olycklig
lyser min sol i dag öfver bergen.»
«Jag blåser nu uppå lurar och horn, Mitt rop till himmelen sänder,
Allt efter mitt lilla hjertekorn Till fyra verldenea ändar. Himmelen plägar
sällan gifva igen det han tager»,
som jag här tror mig böra lägga på herr Atterboms sinne, i anseende till
de olika läsarter de möjligen kunna innehålla, jemförda med samma verser
i hans exemplar. Jag beklagar att icke kunna uppgifva årtalet af den
edition jag citerat, i anseende dertill, att sista hälften af titelbladet var
bort-rifven, men till lättnad vid eftersökningen tjenar, att den sista här anförda
vers utgör den första på andra sidan och den femte i visan, samt börjar
efter den ypperliga raden:
Hon torkar och mattar ens blod ntur hjertat.»
«Bland de öfriga af samma ömkliga (elegiska) natur är äfven följande:
«En kärleksvisa*), dicterad (diktad) af Johan Andersson ifrån Garpenberg
och Jöns Wik, tillegnad den som vederbör, hvilkens namn jag förtiga vill,
men jag hafver dock af henne blifvit besviken, mig till största ängslan och
qval.» Författarens namn och hemvist (som kunna tjena att konstatera
visans ålder) tillkännagifva redan, att «hennes diktnings eldström är
omedelbart framqvälld ur folkets ursprungliga skönhetssinne», som är en vigtig
omständighet och det svåraste att bestämma vid våra folkvisor. Äfven om
den skall vara modern (ett fel, som den, efter hundra år, skall ha
förbätt-rat) förtjenar den att bevaras, derföre att den bevisar herr Atterboms sats,
«att hvarken något språng eller någon lucka i verkligheten afbrutit
utvecklingen af vår inhemska vitterhets anda» (sid. XI), «att den poetiska
lifalågan aldrig upphört glöda i sjelfva roten af nationens uråldriga
stamträd.» Den röjer tydliga spår af den ofvannämnda förborgade eldströmmen,
*) Författaren utesluter beständigt på de titlar, som citeras, ordet
alldeles ny, såsom tillkommet under en tid då man enfaldigt trodde, att
nyheten var en rekommendation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
