Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vikstnllen och K ängsbacken, från Ladugårdslandet och Nya vägen, anförd
af den nya Petrus Eremita, till dig, på Jakobs torg, för att der uppsöka
ooh eröfra den förlorade nordiska kraften och skönheten i sin nrsprungliga
renhet, motgiftet emot den allförderfvande och allt föralappande
«kammar-eller förmakspoesien», mot klaffares och dvergars konster och hexerier!
Gånge ingen förbi dig, der dn syns i strålglansen af ditt blygsamma vide,
utan att offra dig sin gärd, och mottage du den snart från en plats,
svarande mot den ditt innehåll redan har i svenska litteraturen, och der
tacksamhetens och benndrans offer ej mera löpa fara att nppblandaa af
heterogena partiklar!»
Jag har i det föregående nämnt att i Svensk
Litte-ratur-Tidning för 1816 (N:o 35 f.) inflöt en recension
öfver Leopolds Samlade Skrifter af Palmblad. Jag
anför här böijan af denna afhandling, så lydande:
«Fjorton år hafva förflutit mellan den första upplagan af herr Leopolds
Samlade Skrifter och den, hvilken vi nu emottaga af författarens hand.
Tiden, i sin eviga onpphörliga framfart med sig fortryckande menniskan
eller förbiilande den, som ej vill eller mäktar följa dess fjät, har nnder dessa
år inom vårt fosterlands intellektuella område begynt utveckla glada och
fruktbärande verkningar. Religionen, plundrad och af fräcka bespottad,
går att i sin nrgamla gloria återtaga det yppersta rummet i helgedomen:
filosofien, hvars vålnad nyss vilseledde den bedragne till de öknar, der
ingen sol och ingen stjerna tindrar, och öfvergaf honom håniskt åt sig sjelf,
tviflet, mörkret och den ensamma förtviflan, vänder åter med sin
strålande fackla och leder den famlande tviflaren till korset och andaktens
thron, och sedan hon uttalat alla den verldsliga visdomens ord, inviger den
renade i kärlekens och trons mysterier. Äfven i konstens verld har en
skönare ljusning tändt sig. Dess idkare, som npphört att betrakta sig
såsom ett skrå, bestämdt att’än för fullvuxna barn rimma de första
förstånds-lexorna, än med poetiska halmstrån risa jättar i dårskap och odygd, än
med ohöfviska upptåg och krumsprång roa en flock af omyndiga jollrande
varelser, förkunna sig nu såsom prester, helgade att för de dödlige i färger,
gestalt eller toner försinnligadt uppenbara hvad tanken med möda fattat’ och
hjertat dunkelt anar. Det är sannt: ännu har ingen genius i fosterländska
poesien, i en stor och mäktig skapelse framställt ett verk, hvarvid vi med
hänryckning dröja: ännu vänta vi af lyckligare varmare dagar mognaden af de
nyplanterade växterna. Men kritikens svärd nndanrödjer, med aldrig hvilande
arm, ljungen och tistlarne: fruktkrukorna äro hemtade ur drifhusen och
planterade i fosterländsk mark och under den ohöljda himmelens ögon, och
nationens vaknande sinne för högre själslyftning, för allvarsam vetenskaplig
odling och fantasiens under är den lefvande sol, som, i stället för det
förra gullhaglet, i luften uppkallar de fria plantorna. Om de blommor, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
