Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var den enda, som de ansågo verkligen farlig: han hade
dödligt sårat dem: han hade icke skrifvit «Silfvertonen»
och sina poetiska skämtbitar förgäfves. — Palmblads
slutomdöme fur tj enar uppmärksamhet.
«Skola vi sammanhemta resultaterna» (af denna uppsats), säger han,
«aå nödgas vi erkänna att det felas herr af Leopold två hufvndegenskaper,
i saknad af hvilka ingen sann skaldekonst är möjlig: fantasi och hjert*
lighet. Utan den förra ger man ej sorgespelet höghet och npplyftning;
ntan den senare bortklingar den lyriska sången utan att hinna själen. Herr
Leopolds poesi är mera en byggnad af ståtliga troper och väl gjorda
verser än en sann äkta skaldesång, för hvilken formen blott är medel. Sjelf
har han tyckts ana denna oförmåga att lysa genom bildningsgåfvans
lusteldar eller att anstämma känslans och hjertats språk; och derför har han
merendels nppträdt såsom filosofisk skald. Men det är icke möjligt att
kläda en mörk skepticism i diktens högtidsdrägt; och poesien, som nedsteg
till jorden för att lugna och trösta menniskohjertat, hemtar ej sina
elementer från en verldsåsigt, som i det förflutna ser blott ett aggregat af
dårskaper, af tillfälliga orsaker och verkningar, och af det tillkommande
ingenting vågar hoppas. Alla herr af Leopolds förmenta filosofiska stycken
förråda nästan alla (sic), under hvad former de framträda, ett dystert
och förtvifladt sinne, som är i oenighet med verlden och sig sjelf; och den
grundkänsla, som åtföljer deras genomläsning, är ett djupt medlidande med
det hjerta, som i botten på allt, på det stora hela, blott ser och känner
det tomma intet, en glupsk och sinkande jätte, åt hvilken skalden, efter
sitt eget rysligt sanna uttryck, «offrat sitt lif, sitt namn, sin poesi».»
I sanning en hård dom, som lyckligtvis icke
blifvit och icke kan blifva stadfästad i den högre instans,
som man kallar efterverldenl Leopolds skaldestycken
stå icke på högsta graden af poesi, derföre att de i
allmänhet tillhöra en art deraf, som, sjelffallet, är till en
viss grad bunden vid den prosaiska verkligheten,
nem-ligen den didaktiska. Men i detta sitt slag äro de
förträffliga, knappast öfverträffade i något språk, och den
påstådda tröstlösheten af den verldsåsigt, som de
uttala, bör sökas uteslutande i den romantiska skolans
inbillning; ty i sjelfva verket är den ingen annan än
den gamla bibliska, att «allt är fåfängligt under solen».
Om en sådan vishet är prosaisk, så lärer hela det Gamla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
