Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aamma mån envist föravarar och förälskar sig i sin konstiga byggnad, som
den kostat honom möda, och som den skensanning, för hvilken denna
byggnad skall tjena till tempel, tillika sjelf är, liksom detta, hans eget verk.
En sådan förvillelse ger ej vika för blott lekande vapen; de genomtränga
ej den tredubbla koppar, som omslnter henne, deras sken förblindar blott
hennes uppspärrade ögon, men hon sitter lika orygglig qvar på sin thron,
full af sig sjelf och inom sig leende åt de vanmäktiga försöken. Och hvad
gör henne den publik som ler? Det ges en, som är allvarsam, det är den,
på hvilken hon räknar, och genom den, som hon sträfvar att beherrska den
öfriga; det är den, som man måste draga ifrån henne; och det kan endast
ske genom allvarsamma framställningar. Det stridssätt, hvaraf man hittills
begagnat sig, har således mycket bidragit att stärka allmänhet och
författare i deras misstag om föremåleta vigt. Man vågar hoppas att de nu
inse detta misstag, äfvensom att, likasom förut i Sverge ingen litterär
förvillelse gifvits mera djupt anlagd emot religion, förnuft och smak, så har
det också icke gifvits någon litterär strid af mera vigt än den närvarande!»
«Författaren hoppas icke anses öfverdrifva denna stridens vigtighet.
Han behöfver éj ett sådant konstgrepp, då hans afsigt icke är eller
någonsin varit att derpå kalla någon sig biträdande uppmärksamhet å styrelsens
sida. En sådan afsigt skulle förråda ett misstroende till den sak, han
försvarar; och denna har alltid synts honom så god, att han intet ögonblick
tvekat att, äfven med den inskränkta förmåga som fallit på hans lott, ensam
knnna tillkämpa henne segren i det allmänna omdömet; och detta har
varit hans enda syftemål. Om de, som vaka öfver ungdomens undervisning,
om de, som inse att hvart och ett filosofiskt system såsom bildningsmedel
alltid verkar åtminstone på den följande generationen, af hans
framställningar funnit sig föranlåtna att skänka detta ämne en närmare
uppmärksamhet, är det väl; men det har varit honom på visst sätt likgiltigt, och han
har enskildt ingenting gjort för att uppkalla den. Han har vändt sig till
ingen person, men till allmänheten; han har anklagat ingen person men
saken; och denna nästan alltid endast offentligen. Om sanningen derigenom
segrar långsammare, så segrar hon dock säkrare och värdigare och det är
endast så som sanningen bör segra.»
Den artikel, ur hvilken jag nu meddelat de
vigti-gaste partierna till bedömmande af det dåvarande litterära
tillståndet inom fäderneslandet, stod att läsa i Allmänna
Journalen år 1817 (N:o 63—73). Svensk
Litteratur-Tid-ning svarade derpå i början intet. Yid midsommartiden
samma år slet »Atterbom sig lös från sina obehagliga
förhållanden här hemma, af bröt helt tvärt sina häftiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
