Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grunder, på hvilka fru Lenngrens dikter af honom
räknades till svenska litteraturens klassiska arbeten. Ehuru
högt skolan ansåg sig kunna ställa skaldinnan, som den
uti idyllen och karrikaturen förklarade för oöfverträfflig,
kunde den emellertid icke tillerkänna hennes dikter
äre-namnet klassiska, och bestrider äfvenledes
befogenheten af Rosensteins yttrande, att «dessa poemer borde
anses som ett efterdöme för alla dem, som vilja skrifva
vers.» Skolan finner hennes dikter i afseende på
versi-fikationen komma närmast Leopolds skämtsamma dikter,
emedan den såsom mönster i formellt afseende angifver
«Kellgren i afseende på versens ljufhet, Bell man i
afseende på dess musikaliska rikedom, och Atterbom i
afseende på dess konstrikhet och dess nästan till spansk
ljudfullhet gränsande välklang.» Jag förbigår denna del
af recensionen och väljer till meddelande den del af
densamma, hvari recensenten från en polemik med
företalaren om smakbegreppet leder sig in på kritiken öfver
sjelfva dikterna och de väsentliga brister, som
fosforismen naturligen måste finna i fru Lenngrens skaldskap *).
«Hvad, enligt vår öfvertygelse, förvillat våra äldre konstdomare* theori,
är deraa misstag att föreställa sig snillet och konsten — eller hvad de kalla
smaken — såsom tvenne bestämdt åtskilda akter af skaldena
skapelseförmåga: nemligen snillet såsom en på «en egen och ny våg» djerft och
«aanalöst» framrusande Pegasns, smaken åter ungefar såsom en töm,
hvarmed den ystra gudafålen skall «hejdas». Vi minnas ännu de tider, då man
knappt nämnde snillet annat än för att varna för dess förvillelser; då man
bland ett styckes förtjenster endast nämnde vera, diktion och rimmens lätt«
het; nu, sedan några år tillbaka, börjar man medgifva, att snillet är
någonting väsentligt, äfven i poesien. Å vår sida medgifva vi gerna, att all
konst har sina långa läroår, att den fordrar — hvad man kallar reglor.
Men hvilka äro dessa reglor? Se här Ikiljestenen. Be fransyska och svenska
fransoserna svara: «Reglor? — huru är det möjligt att icke förstå det?
Reglorna i ethestiken hafva samma grund som reglorna i grammatikan: man
abstraherar dem från «författare af en sund och erkänd smak», och skrifver
öfver: Usus voluit.» — Deremot neka vi, att i diktens verld äfven de största
mästare kunna skapa lagar för en yngre skaldeslägt. — Då herr v. Rosen-
*) Svensk Litteratur-Tidning 1820, sid. 164 f.
Malmström. V. 22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
