Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stein och andra tala om de 8tora snillenas fel och vidunderligheter —
hvad mena de? Jag känner inga snillen af första ordningen, hvilka äro
vanställda af verkliga fel. En nutidens skald skall ej, såsom Homerns (enligt
hvad man vet af Kellgren), låta Jupiter hota sin gemål med stryk, — ej
skicka en tragisk hjelte, såsom Ajas hos Sophokles, att strida med oxar,
— ej låta sina hjeltinnor skämta så sjelfsvåldigt, såsom mången gång hos
Shakapeare — detta vore ett fel mot konveniensen (och från den bör hvarje
författare icke utan högre skäl afvika), — men icke höra vi lägga våra
begrepp, våra föreställningar till måttstock för förflutna tider — vi böra ej
en gång med förlåtande medlidande se ned på sådana fel, så länge det
ännu är oafgjordt, om äfven, då vår smak stotes af sådana omständigheter,
vår bildning ej kan vara för mycket artificiell, och om ej våra förfäder
deruti hade rätt, då de följde naturen. Det är åter möjligt, att vår
närvarande bildning, i åtskilliga bland dessa punkter, äfven i högre menskligt
(och således jemväl artistiskt) hänseende, verkligen kan hafva förädlat 8ig,
— men hvad betyda sådana oväsentliga konveniensfel mot konstens höga,
eviga lagar? Vi se af Shakspeare’s äldsta skådespel, att äfven den 8törste
bland den yngre tidens skalder icke på en gång uppträdde såsom mästare,
att äfven han måste hafva genomgått konstens läroår, — men icke voro
han8 första utkast derför ofullkomliga, emedan han i sina yngre år hade
för mycket snille, som sedermera, skulle man sålunda tro, något litet
bortdunstade. Tvärtom: äfven som poet kan man aldrig hafva för mycket
snille. Ej heller bör, enligt herr v. Rosensteins dualistiska åsigt, man
föreställa sig snillet och den så kallade smaken såsom tvenne krafter, hvilka,
liksom Hippolyts hästar, sträfva åt olika sidor; eller snillet såsom ett ga8,
som lyfter diktens skepp mot molnen, och smaken såsom en nödvändig
barlast, som nedtynger den mot jorden. Recensenten föreställer sig hellre
dessa tvenne krafter såsom alldeles identiska; han tror, att snillet sjelft är
sitt eget korrektiv, och då man ser en mäktig natur på afvägar, är det
mera derför, att han i denna stund blifvit styrd af en mattare än af en
starkare genius. Medgifvom, att det äfven gifves en rå, oharmonisk kraft,
aom aldrig skapar annat än vidunderligheter; men sådana ensidiga originaler
höra ej bland raden af de mästare, hvilka man «beundrar» — om man
äfven hos dem kan benndra enskilda tankar, uttryck och ställen. Sådant är
måhända Miltons Paradis, — sådant är i vår inhemska vitterhet drottqvädet
«Gylfe», fullt af målningar, som kunna ställas bredvid de största mästare8,
men det hela i grunden hvilande på én förvillelse, som ej är snillets, utan,
efter man vill nyttja detta uttryck, den falska smakens.»
««Allramest och djupast», fortfar herr Rosenstein, «skall smaken falla,
om något land skulle vidkännas den olycka, att se en filosofi uppstå, som
icke vore nog klar, nog fattlig, nog utredd; och om en sådan filosofi sknlle
ft inflytelse på vitterheten, hvad skulle väl då följden blifva?»»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
