Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anch wieder himmelawärts,
Und sinken liebend nieder
Und fallen Dir ans Herz.
Nu frågar jag, hvar ligger det företrädesvis uraniska
i denna sköna lyriska utgjutelse af kärlek till den
gudomlige försonaren? Man skulle här, efter Atterboms theori,
vänta en återstrålning af det ursköna. Och dock är det
gudomliga i denna sång, långt ifrån att stråla i sitt eget
öfversvinnliga urljus, neddraget i jordiska förhållanden,
i broderskap med det menskliga. Skalden och det
gudomliga föremålet för hans kärlek stå ju här bröst
mot bröst. Kristendomen har ju här gått så långt i
anthropomorfism som den kan gå. Och
anthropomor-fien är ock enda vilkoret, hvarunder konsten kan
tillegna sig det gudomliga.
Atterboms påstående, att religionen, från hvaije
möjlig synpunkt, såsom gudalära är något oändligen
högre än poesien såsom menniskokonst, må ej bestridas.
Men deraf följer ingalunda, att religionen skulle äga en
skönhet, som är högre än den som poesien, eller konsten
i allmänhet, kan uttrycka. Ty är religionen skön, eller
så vidt den är skön, kan konsten tillegna sig denna
skönhet, hvilken i detta fall är underkastad vilkoren för
det sköna i allmänhet och utgör en af dess särskilda
arter. Atterbom säger vidare: «1 ju rymligare mått det
sköna fenomenet synes oss med sinnlig tjuskraft
framställa sitt oändliga begrepp, i desto tydligare mån
förråder det också, huru det egentligen eviga, hvaraf alla
oändliga begrepp äro särskilda strålar, lefver och lyser
såsom det enda sannfärdigt sköna bakom deras
skimrande förlåt. Det gifves i menniskosjälen blott en enda
synorgan för det urljus, som förborgar sig inom denna
aldrig tillfyllest utransakliga helgedom: och det ögat är
icke fantasiens utan trons.» Det är klart, att Atterbom
af sin hyper-idealism här såsom annorstädes låtit förleda
sig att missförstå det skönas begrepp. När han säger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
