Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
«Sådana äro, bland nyare utländska skriftställare — fastän under den
nödvändiga enskilda olikheten af slag och grader — Goethe, Noyalis, Jean
Paul, den älskvärda fransmannen St. Martin, Schelling; hos alla dessa finna
vi, såsom sjelfva musten och själen af deras skrifter, en äkta, sund, naiv,
naturkraftig mysticism; d. v. s. ett lif, som gripit det verkliga vid sjelfva
roten och kärnan, samt i följd af detta tillgrepp (ej verkställbart ntan en
viss karakterens tilltagsenhet) endast af djupt skådande sinnen, hvilka ej
sjelfva stanna vid skal och yta, kan fullständigt njutas och bedömmas. De
äro derföre alla, hvar och en i sin art, moderna Zoroastrer, sannfärdigt
orientaliska väsenden» *).
«Vågade man alltså den paradox, att i poesi, liksom i filosofi och
religion, just det obegripliga är det enda, som kan reellt begripas: så vore
detta påstående ett sådant, som i egenskap af isolerad sats visserligen bnre
pregeln af nog öfvermodig vidunderlighet, men som icke dessmindre
grundade sig på en ganska djup sanning, betraktadt i sammanhanget med vår i
det föregående utvecklade åsigt. Dock följer af denna åsigt lika bestämdt,
att det obegripliga, som recensenten menar, ej är en obegriplighet, hvars
mörker uppkommer endast och alleuast genom ord, fraser och deras
sammanställningar. Att vara tydlig, lättfattlig, klar i behandlingen — så långt
nemligen ämnets beskaffenhet medgifver — är alltid och allestädes en
ovil-korlig skyldighet. Hvad han sjelf i detta hänseende kan hafva felat, och
möjligtvis ännu vidare torde fela, må gerna skoningslöst upptäckas af alla
slags granskare; de illvilliga och förbittrade äro någon gång mera lärorika
än de vänliga och ursäktande. Härvid är blott en omständighet att
anmärka: den, att det för de förra egentligen obegripliga merendels
ligger i sjelfva 8 ak en, d. v. s. i sjelfva sättet att se, tänka och känna. De
befinna sig ej blott med sina hufvuden, ntan ock med sina hjertan i en
helt annan verld, mellan hvilken och vår är ett svalg, som aldrig kan
öfverstigas; hvarföre deras reflexion, lika uppblåst som trång, skjuter
skuldfen af sin begreppslöshet på den antastade författarens stil och grammatik,
då de likväl i ett höfligt samvete borde erkänna, att det ohjelpliga
dunkla ligger i otillräckligheten af deras klokskaps curta supellex.»
«Författaren yttrade någonstädes redan i andra årgången af tidskriften
Phosphoros, att poesien i närvarande tid ville återvinna sin nrsprnngliga
karakter: populär theosofi och sinnlig religion. Hans tanke om denna sak är
ännn densamma, och han ser med stor tillfredsställelse att den numera blifvit
temligen allmän. Blott vill han påminna att poeaien, ehuru till sitt innersta
lynne den vänligaate och gladaste förmedlarinnan mellan det eviga och det
timliga, dock i förhållande till den egentliga religionens mysterier snarare
*) Här antyder Atterbom, att äfven i Sverige aknlle finnas ett 8ådant
der mystiskt väsen, men som denne man ännu var bland de då lefvande,
vill han ej såra hans blygsamhet med att nämna honom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
