Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
iska undersåter att hemta ny styrka för utvecklingen af
sin nationella kultur.
Åndtligen söker Atterbom närmare bestämma hvad
han menar med sitt mystiska.
«Mystiskt», säger han, «är jnat det, aom till medvetandeta och
käns-lans ntveckling evigt förhåller aig aåaora deras nrgrnnd och nrämne: det,
aom, emedan det af ingen åskådning fullständigt kan omfattaa och af ingen
reflexion tillräckligt analytiseraa, på en gång ligger ntom det aktgifvande
medvetandet såaom det högsta föremålet för de8a betraktelse, och tillika
inom det, såaom betraktelsens enda organ för detta föremål; det. som nr
den absolnta enhetens heliga natt oupphörligt, såsom ljusbilder af den
tändande gndaviljan, uppstiger för själens öga i egenskap af nrbilder för
verl-den8 mångfald, och tillika i hvar och en själ, som på varelaernas
rangordning bibehållit sin plata ofvan djuren, tid efter annan stilla blickar fram
nr hjertat8 aningsfulla helgedom, såsom lynnet och gestalten af Paychea
egen himmelaka urpersonlighet. Mystiskt är således till sin natur allt
det i lifvet reella, omedelbara, 8jelfberoende, sanna och sköna; mystiska
fenomener äro all tro, all kärlek, all vänskap; all peraonlig tillvarelse,
äfven den fyaiska, är en oafbrnten fortsättning af underverk; religionen
lem-nar deras nyckel genom det högsta uttrycket af all mysticiam: «Så älakade
Gud verlden». Skulle då poesien, denna menniakohjertats barnsligt lekande
offerlåga, ensam af alla det högre andliga lifvets yttringar förgäta, hvad
en gammal oförgänglig filosofi så härligt uttalat i sitt Amor descendendo
elevatt ensam glömma att hon i sitt nrsprung var en religiös hymn,
begriplig endaat för invigda hörare, och att hon nedajnnker till ett platt
tidafördrif för jollrande sällakap8kret8ar8 omättliga ledsnad, om hon ej vid
hvaije afspegling af natnr, öde och mensklighet röjer genom oskulden af
ain glädje, harmlösheten af sin qvickhet, heligheten af sin smärta, att hon
anar gndomlighetena A och O, att hon har i sigte tidens begynnelse och
ända, att hon är ännn i dag hvad hon var för tusende år och alltid 8kall
förblifva, den ursprungliga friheten8 lycksaliga hängifning åt den
ursprungliga kärleken: korteligen, att hon inom alla sina glänsande alöjor är den
obefläckade vishetens himmelska jungfru? — Mystisk är i sjelfva verket
hvarje menniaka, aom enligt Goethe’s förträffliga uttryck i sin
West-Öst-licher Divan «aus dem Ganzen nnd im Grunde lebt»; — huru mycket
mera hvarje författare, om hvilken med skäl kan påstås och bevisaa, att
han är enakildt hvad han är allmänt, och tvärtom, — eller att hans lif
liksom i helgjntna former svarar mot en oföränderlig inre modell? hvarje
författare, hvara bekantskap gifver intrycket af en innerligt fullbordad
sammanklang mellan allt det högsta i känsla, inbillning och öfvertygelae,
en natnr, som fullkomligt genombrutit det sistförflntna tidehvarfveta
egoistiska ostronskal.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
