Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom en utmaningshandske, kastad åt den nya skolan.
Hon upptog den också, och förde sedan striden icke
utan skicklighet. Hvad vi sist hörde af hennes polemik
mot Argus, rörde egentligen hans politik. Hans vittra
kritik, ehuru för skolan hufvudsaken, sparades till sist,
för att i sammanhang med det föregående kunna
behandlas med så mycket större eftertryck.
* «Denna uppsats», säger Svensk Litteratur-Tidning, «taga vi så mycket
hellre i ögonsigte, som den vidrör ett ämne, hvilket närmare än politiken
är beslägtadt med vår tidnings anda. Också torde vi, genom granskningen
af en speciell Argus-artikel, försvara oss från den möjliga förebråelsen, att
vi blott framkastat allmänna beskyllningar, utan detaljerade exempel och
bevis.»
«Författaren böljar med att anmärka, «att vid de svenska poeternas
produktiva verksamhet (det gifves då en poetisk verksamhet som icke är
produktiv?) råder den fullkomligaste anarki, en total förbistring och
splittring». För att nu ådagalägga denna splittring, framkommer den oväntade
anmärkningen, att så väl i den nya som gamla skolan, ja i den göthiska
(hvartill Argus äfven räknar Dahlgren!) «nästan alla nyare poetiska
produkter framträda under en med alla föregående alldeles olika skepnad,
samt att till och med det syskontycke, som af författarnes litterära
trosbekännelser kunnat förutsättas, med eller utan omsorg undandöljes». I fall
så vore händelsen, så följer väl deraf, att alla dessa så kallade skolor
antingen icke äga någon viss uteslutande skråaktig form, eller också att alla,
med afläggande af den första ensidigheten, tillegnat sig någonting af
hvarandras egenheter: i hvilketdera fallet som helst, synes ögonskenligt följa,
att detta ej vore en förlust för nationens vitterhet. Men Argus, som icke
alltid ser rakt fram, finner häruti endast «ett centrifugalt sträfvande», en
«förfelad ri g t ning, att närmast öfverensstämma med nationallynnet; förfelad
just derför att den är allsidig». Men, fortfar författaren, det gifves blott fyra
nationer, som äga nationalpoesi, och dessa äro engelsmän, fransoser, italienarne
och spaniorer. Han undersöker derefter, hvilka karakteristiska egenheter
tillhöra hvart och ett af dessa folkslag; det skiljaktiga, konkreta i dessa egenheter
bestämmer han högst ytligt och obestämdt, och kommer lika beqvämt till
resultatet, att dessa nationers poeter «alla sammanstämt i en
omständighet: begäret att behaga den nation de tillhört, och i förmågan att för
detta ändamål lämpa sig efter nationens lynne!» — Denna åsigt har
visserligen utseendet af att vara ganska patriotisk, men den är egentligen en
kälkborgar-esthetik, som föröfrigt står i rak motsats mot de frisinniga
grundsatser man annars predikar. Handeln, näringarne vill man frigifva,
men endast mot poesien äro de liberale icke liberale; ty henne, den friaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
