Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gnd8 gåfva nnder solen, vill man ännu oupphörligt sluta i skrån, i
klimaters och lokalers fängelser. Lysa ej solen och stjernorna hela verlden, —
och hvad är poesien annat än själens sol och ljus, ej bestämdt att skina i
ett samhälle, utan öfver alla? När näktergalen anstämmer sina körer,
lyssnar han lika litet, som när han slutar dem, efter beskaffenheten af det
särskilda intryck, hvarmed åhöram i Italien, åhörarn i Frankrike, åhörarn
i Österrike förnimmer hans qväden; det faller honom ingenstäds in att vid
sin sång «lämpa sig efter nationens lynne»; kunde han reflektera öfver
saken, så trodde han helt säkert, i fall han märkte sig ogillas, att det vore
nationallynnet, som borde lämpa sig efter honom, eller ock att ett slikt
nationallynne kunde låta bli att höra på hans melodier. Det är hans lif,
hans varelses inre nödvändighet, som yttrar sig i hans luftiga sångkonst,
och han begär ingenting vidare, än att i frid och ro få spela sin bana till
ända; en bana, som visserligen är den oskyldigaste och borde vara den
harmlösaste af alla. Inträffade hos något folkslag den händelsen, att
folklynnet mera, eller åtminstone lättare, behagades af gåsen: vore då
näktergalen förbunden att lära sig kackla? — Men skalden, erinrar man visligt,
är ingen fogel, utan är menniska, och bör, såsom sådan, äfven vara
medborgare af ett samhälle, af ett fädernesland. Godt: han är det sjelfmant
ändå, nemligeu så långt naturen af hans konst medgifver; ju innerligare
den mensklighet är, som han bär i sitt bröst, ju innerligare och sannare
framträder ock, sjelfnödvändigt, i hans dikt den individuellare art af
mensklighet, som på ett eller annat vis ligger till grund för nationens
känslostämning. Skulle de tongifvande i nationen, t. ex. publicisterna, eller några
andra dylika mode-orakler för dagen, tilläfventyrs vara sådana personer,
som, sjelfva lika ytliga i hjerta, i fantasi och bildning, rentaf missförstå
ej blojit poesiens väsende, utan ock den nationalkänslas, hvilken de framför
alla sina landsmän göra anspråk att i grunden känna: så har tvifvelsutan
både skalden och den allmänhet, som utgör hans egentliga, fullkomlig rätt
att ej det ringaste fråga efter deras påståenden. Han må sjunga enligt sin
stämma och sin lust, i likhet med himlens vingade varelser, med hvilka
han delar den omotståndliga drift att yttra sig, som lefver och verkar i
sångens förmåga. En ömklig skald är och blir dessutom/den, som ej
erfar någon renare ingifvelse, ej känner något hufvudsakligare mål, än det
att behaga — så snart detta betyder att vinna hopens gunst och skörda
bifallsrop framför medtäflare eller föregångare. En handtverkare måste
lämpa, måste styra sin sax eller knif för att träffa den snitt, som mest
behagar mängden; men derföre heter den äkta konsten fri, att hon blott
söker behaga sig sjelf, eller rättare Gud, som inplantat hos hvarje högre
själ ett ideal, hvartill den, i handling som i konst, med all kraft sträfvar.»
«Argus hyser, som det tycks, härom helt andra tankar. «Svergea poesi»,
säger han, «är ej nationell; den kan derföre ej af nationen senteras; den
har antagit en med nationens tycken och föreställningssätt alldeles heterogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
