Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blad, ehuru med betydligt biträde af någon annan,
sannolikt Atterbom, hvars tankegång och stil jag här
och der trott mig igenkänna *).
«Innan författaren går att bedömma, eller rättare, endast berömma
Wallins sånger, kastar han en hastig öfverblick på den strid, som i vårt
fädernesland blifvit förd mellan de, fordom under benämningen gamla och
nya skolan, kända vittra partierna, och uppmauar dem begge till afslutande
af en varaktig, en «formligen afhandlad fred»; sedan en «vapenhvila»,
genom tyst öfvenskommelse från båda sidor, «synes hafva inträdt».
Recensenten delar dessa fredsälskande tänkesätt, och gillar fullkomligt det mål,
som författaren ställer i sigte för en förening af den äldre och den yngre
vitterhetens krafter. Men recensenten nödgas tillika påminna, att dessa
öfvertygelser, nya kanske för den gamla skolan, längesedan äro gamla för
den nya, och af henne först offentligen framställda till gemensamt
be-hjertande; recensenten fruktar destomer, att denna sistnämnda skall finna
det sätt, hvarpå de af «Odalmannen» blifvit yttrade, föga grannlaga —
särdeles i jemförelse med ain egen åtgärd vid samma ämne. Till inledning
för sitt fredsförslag försmår’herr Järta icke, att från «Argus» och det
öfriga publicistiska kompaniet låna den utslitna anklagelse, som beskyller den
nya vitterhetens stiftare, «enslige, dystre och skygge för det verkliga
lif-vet, irrande i aningens och*trånadens tomma rymder», att hafva «med en
föga betänksam härmningslust öfver flyttat henne» från det spekulativa,
svårmodiga och betryckta Tyskland till det (såsom bekant är) öfver all
beskrif-ning friskt sinnade, glada och lyckliga Sverge, der, i sjelfva glädjens
hembygd, naturligtvis ej en sådan vitterhet kunde födas. Denna vitterhet,
fortfar herr Järta, hade också det felet, att stå «i nära förbund med en mot
det absoluta upplyftad filosofi, ej utan värde för deruti invigda tänkare»,
men «för profana svenskar», som helst handla utan att just mycket
tänka, högst ogagnelig. «Flere bland de unga poeterna röjde likväl, och
utbildade äfven, anlag, som hade förtjenat att af äldre vitterhetsidkare
bemärkas och uppmuntras. . . . Men de följde med trälaktig vördnad sina
tyska föregångares spår, i stället att på svensk grund bana sig egna vägar
till det sköna. Några* stolta ungdomskraft sökte derjemte göra sig gällande
genom oblyga kritiska utbrott. . . Man fördömde nu, nära såsom brottsligt,
8jelfva det berömliga sträfvandet till en ny höjd, i stället att blott
be-8k ratta deras öfverdåd, som, utan tillräckligen öfvade krafter, ville med
storm den intaga. . . Hade nu icke de förolämpade män, hvilkas namn
redan tillhörde odödligheten, ställt ett visst forakt äfven mot de skändligaste
anfall».....m. m. Vid denna exposition förekomma åtskilliga
betänkligheter, och den önskliga fredstraktat en skulle förmoligen nog sent komma
till fullbordan, om dess afslutande berodde på sådana preliminarier. Om
de yngre vitterhetsidkarnes «sträfvande till en ny höjd» verkligen var «be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
