Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föregångerskor, yttrar han om henne sjelf, efter en kort
biografisk notis:
«Hennes skaldelynne har redan så mångsidigt yttrat sig, att allt det
hnfvndaakligt egna dernti kan med säkerhet skönjas och sammanfattas i
grunddrag till ett historiskt porträtt af hennes sångmö, med icke mindre
bestämd fysionomi än de trenne företrädarinnorna. Jemför man henne med
dem, så skall man troligtvia inse ntan möda, att hon hvarken har fru
Norden-flychts lärdomsapparat eller fru Lenngrens mimiska, nddigt skämtande
qvick-het, eller fru Widströms väl harmoniska, men mestadels af en passionerad
personlighet upprörda känslosvallning. Deremot syftar Euphrosynes bana,
i följd af de anlag, som utstakat den, till en mångfaldigare
verldsbetrak-telse, en symmetriskt utbildad jemnvigt af alla de själskrafter, som fordraa
till en fri, oväldig, art i 81 is k återspegling af andliga och sinnliga föremål.
Med fru Lenngren har hon gemensam den idylliska naiveteten och luaten
för skämtets nöje, nemligen inom den för qvinnans skämt uppdragna
omkretsen, men ntan den skärande reflexionsskärpa, som hos nyssnämnda
8kaldinna tog öfvervigten och hänförde henne bortom qvinlighetens gräns,
på fält der henne8 qvickhet ändock sällan lyckade8 att förädla aig till
poetisk ironi. Med fru Widström åter har Enphrosvne gemensamt det varma
q v in liga hjertat och dess glödande känslas naturreligion; men ntan det
nog mycket subjektiva och entoniga manér, hvarmed den hos henne skaffat
sig uttryck. Hvad vi kalla den qvinliga känslans naturreligion, är den hos
detta kön allravarmast lefvande verksamheten af det kärlekssinne, som
ensamt är i stånd att medlande förlika de motsatta sferer, om hvilka sades
i vår teckning af det humoristiska skaldeslaget, att lifvet — den enskildaa
liksom hela verldens — tyckes i dem vara stridande mot sig sjelft, med
nästan oafbruten tvedrägt. Den ena sferen af menniskornas närvarande
jordlif är den, som lefves i dess center, d. v. s. i dess andliga
medel-pnnkt, eller innandöme, der allt lifs gudomliga urbild, omedelbart från
Gud utstrålad, genomlyser allt med sin himmelska klarhet; den andra
sferen är den, som lefves i periferien, d. v. s. på innandömeta kroppsliga
yta, der timliga verkligheter kämpa mot hvarandra med förgängliga
krafter, och genom denna kamp åstadkomma en förvirring, hvaraf ofta sjelfva
den gudomliga urbilden (idén) skenbart öfvervinne8 och förmörkas. Men
kärlekens sinne har den egenskap, att alltid se äfven det ytliga (det
rentaf jordiska) lifvets gestalter beglänsta af det innerliga (det himmelska)
lifvets dager, eller att ae dem i deras rena grund, kärna, nraprnngliga
varelse; kort sagd t, att se dem i det samband, hvarmedelst de dock alltid i
någon grad, om än aldrig så ofullkomlig, representera (sinnligt föreställa)
det högsta, det gudomliga Täaendet. Det är detta 8innelag, aom gör, att
ajelfva ironien och satiren kan bli ett poetiskt element, och att all äkta
humor är mild, ömsint, ja särdeles nära med elegien och tragedien be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
