Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Romanser och Visor - Hvi suckar det så tungt uti skogen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och vågen går till hvila inunder grönan ö,
Och alla vackra stjeraor böija brinna:
Då blifver himlens båge så ren och spegelklar,
En här af goda englar så tyst derunder far
Och gråter silfvertårar öfver jorden.»
«Då ser i himlens spegel sin bild den arma jord
Och finner sig så dyster och förkastad;
Hon täljer alla synder, all lögn och flärd öch mord,
Hvarmed hon är se*n tusen år belastad.
Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
Då bedja alla dalar, då bigta alla berg,
Då suckar det så tungt uti skogen.»
«Haf tack, du elfva-drottning! — det glömmer jag ej mer,
Ej heller fruktar jag att hemåt vandra.
Se der! i månens strimma min rätta stig jag ser:
Farväl! vi glömma icke brådt hvarandra.
Val är jag mycket ringa, ej har jag gods och gull,
Men Herren vill jag lofva, att aldrig för min skull
Det sucka skall så tungt uti skogen.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
