Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen - Frans Michael Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då blef det höst i hans fädernebygd: ej solen vill värma,
Skogen vill fälla sin skrud, ängen sin prydnad försmår.
Icke för vårens sol förmådde han sluta sitt öga;
Sommaren tog hans farväl, hösten har bäddat hans graf.
Vintern af nyfäld snö snart breder ett täcke der öfver,
Hvitt som hans väsen och rent, lätt som den saliges sömn.
Klaga, du höstliga vind! — När härnäst mot norden du
tågar,
Tag mina sångers krans med till den åldriges grift!
Der få de vissna i ro eller vattnas af himmelens tårar,
Hvilka i aftonens frid falla på sångarens stoft.
2.
Fordom, när seklet var ungt oqh friheten körde sin åska,
Störtande altar och thron, öfver en häpnande verld; ^
När hvart sinne var fullt af sagolika bedrifter,
Gick der en ynglingaskald tankfull vid Auras strand.
Tidens mening väl han förstod; men han älskade föga
Larmet af massornas trots, härjningens blodiga bragd.
Annorlunda hans lynne var stämdt: så grep han sin lyra,
Pröfvade strängarnes klang, blyg som en jungfru och öm.
Dock genom stridernas gny de smekande tonerna trängde,
Tolkande himmelens frid, menniskors fröjder och qval.
Ken var den sången och mild, som sjöngs den af himmelens
englar;
Liksom ett sommarens regn föll den i själarnes glöd.
Väfd var hans landtliga dikt af sabbatsmorgonens strålar:
Tårar af kärlek och tro stänkte deröfver sin dagg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
