Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Minnen - Erik Gustaf Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den enda vår, som evig är i norden,
Han sökte upp sitt sista hem på jorden!
Hans ungdom sörjer vid hans urna än:
När skall den, när! — hans like se igen?
Ej tanken mera djupt hos menskor bodde,
Dock, som ett barn, han älskade och trodde:
Och när hans snille sina banor bröt,
Dess blixt som oftast genom tårar sköt;
När känslans makt hans bröst begynte häfva,
Den ville orden på hans tunga qväfva.
När så han stod uti sin ungdomskrets
Med häfdernas orakelspråk tillreds,
Hur känslans, tankens vågor gingo höga,
Hur fuktades hans kind, hur brann hans öga!
Och tankar, känslor sprungo med hans röst
Elektriskt drabbande från bröst till bröst;
Och fadrens skuggor manas fram att vandra
Förbi hans blickar, vinkande hvarandra:
Ur forntids bröst han lockar framtids namn,
Och skilda sekler mötas i hans famn.
Nu Sveas häfder icke längre tiga:
Med tusen tungor de ur grafven stiga.
I fordna slägter se vi nu vår bild,
Så närbefryndad och ändock så skild!
Den gamle kämpen på sin borg i skogen —
Han var med denne som med oss förtrogen;
Ty trygg han vandrade i seklers natt,
Och Sagas ande på hans skuldra satt,
Som Odens korp, och qvad uti hans öra
Ur ödets bok, hvad Walhalls gudar höra.
Malmströms dikter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
