Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blandade Dikter - Gotland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han henne smekte med sin böljas sång,
Tills i hans öppna famn hon föll betagen.
Hon ligger lycklig än och drömmer der,
När dagen gryr, när nattens stjerna blänker;
Hon märker icke, att hon ensam är:
På verlden ej — hon på sin kärlek tänker.
Men Guden ännu sina armar slår
Omkring den trogna, drömbetagna fången:
Den kära kedjan löses hvarje vår;
När vintern kommer, är den sammangången.
Men vår och vinter — lika huld ändå
Hon troget dröjer — hatar ej sin boja;
Hon ler som förr, när himmelen är blå,
Och räds ej mer, när vreda vindar stoja!»
Så qvad jag . . . Gudar! månn* jag drömde nyss?
Hvem har min taflas dager så behandlat?
Ah! Morgonsolen med en féisk kyss
Har väckt till lif, belyst, har allt förvandlat.
Den sköna nymfen ser jag icke mer:
Hvart flydde hon? — jag står och eftersinnar,
Då jag en ö ur vågen stiga ser
Med gröna fält, en stad med torn och tinnar.
Ja, sköna Gotland! det var dig jag såg,
Det var till hälften endast som jag drömde.
Det var din bild, som för mitt öga låg,
Att du ej var som en af oss, jag glömde.
I bröst af sten du sluter in ditt hopp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
