Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
land till en höjd af makt och anseende, som, då de på
intet sätt motsvarades af vår folkmängd och öfriga
tillgångar, måste vara öfvergående. Vi hade för ett
ögonblick med lyckans och snillets sjelfförtröstan skrifvit
lagar för Europa; men intet folk tillegnar sig denna
öfver-modiga ställning ostraffadt, minst ett folk, som endast
har sitt mod och sitt svärd att stödja sig på. Ringaste
felsteg måste störta det från dess höjd, i desto djupare
afgrund från ju högre plats det fallit. Så gick det oss.
Vi hade öfverskridit ej blott våra gränser, utan äfven
måttet af våra krafter. Efter att, törstande efter
ridderliga äfventyr, eldade af den högsta krigiska enthusiasm,
svärmande för det fordom ringaktade fäderneslandets
storhet, hafva en tid spelat stormakt, upplefde vi, till
straff för vårt öfverdåd, det tragiska ödet att inom få
decennier förvandlas till ett slags vasallstat, väl icke
under en annan bestämd makt, men — hvad som nästan
värre var — under den mestbjudande. Ur detta elände
räddade oss åter en snillrik och fosterlandsälskande
konung, hvilken sökte återföra oss i de forna spåren till
vår forna storhet; men hans tid blef kort, och sedan,
satta i mellanhand under de titaniska striderna i vårt
århundrades början i ett olycksaligt ögonblick, då
jät-tarne råkade att vara vänner, trängdes vi ånyo till
af-grundens rand. Men detta ögonblick af högsta fara blef
ock genom det lyckligaste sammanträffande af gynnande
omständigheter, eller, bättre sagdt (ty vi tro ej på
någon slump), genom Försynens underbara skickelse, en
vändpunkt i vår historia. Olycksmåttet var nära att
fyllas; men — det fylldes ej. Länge stod Svea och
vägde svindlande på undergångens brant, men i ett
ögonblick af förtviflad ansträngning återvann hon sin
fattning och såg med klar besinning ej blott sin fara,
utan äfven medlen att undgå den, till dess hon greps
af en kraftig hand, som på en gång förde henne dit, der
hon hade säkert fäste för sina fötter och icke såg några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
