Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känslan, såsom domare i sista instansen öfver vetandets
föremål. Denna hans benägenhet kan säkerligen
förklaras på ett filosofiskt sätt, andra filosofer till nöjes: här
åter, der det ej är fråga om att endast göra de lärda
tänkarne till nöjes, torde förklaringen få utfalla helt
enkel och enfaldig. Geijer var en lärd och en tänkare
mera än de flesta; men han var derjemte enmenniska
mera än de flesta. Näst det gudomliga kände han
ingen högre kategori än det menskliga, och näst Gud
älskade han ingenting högre än menniskan. Han var
ej den man, som föraktade idéerna — ehuru han vid
något tillfälle sjelf torde hafva gifvit anledning till
misstanken att han det gjorde; — men personen var och
förblef för honom något vigtigare och högre än
begreppet. Liksom gudomligheten, så var äfven menskligheten
för honom helt och hållet personlig, och menniskan
gällde för honom företrädesvis såsom person. Derföre
unnade han menniskan såsom person ej allenast del af
alla medborgerliga rättigheter, utan äfven af alla
rättigheter, till hvilka äfven måste höra den att kunna
tillegna sig det högsta vetandet. Nu är den spekulativa
tanken i dess utbildade form icke hvarje menniskas lott;
men känslan och tron är verksam hos alla, eller
åtminstone hos de flesta, och derföre borde domsrätten i en:
angelägenhet, som är gemensam för alla, äfven tillhöra
den auktoritet, som just är gemensam för alla. Den
personlighetsprincip, som Geijer, under det sista stadiet
af sin filosofiska verksamhet, öppet lade till grund för
sin statslära, var för honom icke så ny, som man tyckes
hafva trott: en uppmärksam betraktare upptäcker dess
spår, ehuru tysta och lätta, äfven i hans tidigare
filosofemer. Det förhåller sig med denna inkonseqvens som
med de öfriga inkonseqvenserna, hvilka man förebrått
Geijer, att i djupet af hans menskliga känsla dolde sig
den makt, som försonar dessa motsatser med hvarandra,
emedan den utgör deras gemensamma rot och ursprung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
