Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skrefs (år 1821), var striden utkämpad eller tills vidare
bilagd mellan den gamla och den nya tiden, så inom
handlingens som idéernas verld, och under inflytelsen
af detta ovanliga lugn höjde Franzén sin milda stämma
för att ytterligare besegla försoningen mellan de båda
tidehvarf, som lågo hvarandra så nära och likväl voro
så himmelsvidt åtskilda.
Att steg för steg följa utvecklingen af Franzéns
lyriska diktkonst genom alla dess mångfaldiga
skiftningar, medgifva icke gränserna för detta föredrag. Jag
vill tillägga blott några få af dess mest betecknande
drag. Den parnass, på hvilken Franzéns sångmö
lustvandrade, egde icke blott sina lagerlunder, sina gröna
ängar, sina spegelklara sjöar med hvita segel och
svanor: den egde äfven sina snötoppar, på hvilka hon så
mycket mindre försmådde att dväljas, som hon kring
dem samlat sin barndoms minnen såsom lätta,
rosenfärgade skyar. Yinterlandskapet intager en vigtig plats
i galleriet af Franzéns naturmålningar. Man ser der
eviga snöfält mellan skyhöga fjell, belysta af den
hyper-boreiska vinternattens flammande norrsken och gnistrande
stjernor, — en tafla, vid hvilken känslan skulle förfrysa,
om man ej tillika såge, att det älskande hjertat äfven
här förstått att inhägna sig en plats för sitt lilla paradis,
från hvars fridfulla helgedom en välgörande värma
strömmar betraktaren till mötes midt ibland polaröcknens
ursnö och isar. Sådant är intrycket af den dialogiserade
vinteridyllen «Carl och Emilie eller en afton i
Lappland», sådant äfven af lärodikten «Välsignelsen». Den
kärlekens sälla försakelse, den hjertats varma
hemtref-nad, som genomtränger dessa teckningar af naturens
ytterliga ödslighet, i hvilken alla dess välgörande
krafter stelna af köld, liknar dessa isländska källsprång,
som kasta sina varma strålar upp genom famnsdjup snö
och vittna om en underjordisk eld, som är i stånd att
framlocka blyga blomster vid den eviga drifvans kant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
