Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
s,
af tankar mellan Tysklands två största skalder, Goethe
och Schiller, och fortgår till den senares död. Ty dessa
två snillen voro grundlåggarne och de enda
representanterna af denna ärorika period. Hvad som
karakteriserar den till skilnad från föregående perioder, är
skaldernas sträfvande att lösslita sig från den närvarande
verkligheten och sin egen föregående verksamhet för att
återgå till den klassiska ålderdomen, der de funno sitt
ideal. Do^na riktning hade hos Goethe uppstått redan
under han| italienska resa, vid betraktelsen af söderns
natur och folk och de rika lemningarne af antikens
konst. Hos Schiller blef den en följd af umgänget med
Goethe. Märkvärdigt är det ock at t se, huru de,
fördjupade i sin åskådning af idealet, lyckades göra sig
fria från den öfriga mensklighetens alla intressen.
Under en period af så våldsamma skakningar inom den
bildade verlden, då det var fråga om stora samhällens
väl eller ve, stora sedliga idéers seger eller nederlag,
under de betydelsefulla åren från kanonaden vid Valmy
till slaget vid Austerlitz, upptäcker man i den vidlyftiga
brefvexlingen mellan Schiller och Goethe knappast ett
enda ord, som saftar på de vigtiga angelägenheterna för
dagen. Man ser der ingenting annat än konstidealets
eviga solsken, utan skuggor, utan färgbrytningar, rent
och klart såsom Greklands middagshimmel. Hade
Schiller fått upplefva den dag, då eröfraren måttade sina
åskor omedelbart mot hans eget fosterland, så skulle
otvifvelaktigt hans starka sedliga känsla hafva väckt
hans patriotism: Goethe upplefde den; men icke en
gång kanonerna vid Jena förmådde rubba hans
olympiska lugn: det enda obehag han af främlingarnes
öfver-välde synes hafva erfarit var oron att allt för mycket
störas i sin heliga offertjenst vid idealets altare. Men
denna liknöjdhet för den närvarande verkligheten skulle
hos en senare konstskola öfvergå till förakt för all
verklighet. Klassiciteten hade dock erkännt någon verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
