- Project Runeberg -  Samlade skrifter / 7. Tal och esthetiska afhandlingar /
237

(1866-1869) [MARC] Author: Bernhard Elis Malmström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

För att genast i början iakttaga den synpunkt, från
hvilken uteslutande, enligt vår öfvertygelse, lösningen
af det här uppkastade problemet är möjligt måste vi
fasthålla den åsigten, att konsten i sitt väsende är fri,
är till för sig sjelf, icke såsom medel för något annat.
Konsten är, jemte religion och filosofi, ett eget sätt att
till medvetande bringa och uttala det gudomliga,
men-niskans djupaste intressen, andens mest omfattande
sanningar, och dess ändamål är att i sinnliga
konstgestalter afhölja det sanna cfch framställa den försonade
motsatsen emellan det som är i och för sig och det som
är yttre realitet (anden och naturen). Konsten är
således en organ för verksamheten hos anden i dess
absoluthet, anden såsom ande, anden såsom utvecklande
sig sjelf och derigenom objektiverande det gudomliga,
och får icke betraktas såsom en tjenarinna åt den
ändliga intelligensen till vinnande af dess timliga,
underordnade syften.

Ur denna förutsättning, enligt hvilken konsten är
en uttrycksform för den absoluta intelligensen, följer
otvunget den frågan: är ej med detsamma äfven dess
ovansklighet, dess eviga giltighet gifven? Här måste
iakttagas, l:o att i konsten ingår såsom ett nödvändigt
moment det sinnliga; att detta i konstens högsta
full-ändningsformer måste ega samma giltighet som det
ideella, iften tillika att det sinnliga, hvarhelst det
framträder, är underkastadt oupphörliga vexlingar, i följd af
idéens benägenhet för ständiga usurpationer på dess
område; 2:o att konsten, ehuru tillhörande den absoluta
andens sfer, likväl icke är dess högsta uttrycksform, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:44:45 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/bemsamlade/7/0244.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free