Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vecklat sig. Ett slikt påstående kan ega ett sken af
sanning endast då man från den subjektiva känslans
synpunkt betraktar reformationen såsom ett fristående
historiskt faktum; ingalunda då man från sakens egen
sida skådar den såsom ett moment i mensklighetens
utveckling. Luther kunde icke hafva låtit saken vara
ogjord; ty den utgick — icke från hans subjektiva
godtycke — utan genom honom såeom organ från den
allmänna menskliga intelligensen sjelf, utaf inre
nödvändighet. Luther kom i sin tid, var ett barn af sin tid,
koncentrerade hos sig sitt tidehvarfs hela medvetande.
Luther vint en son temps, voilà tout! säger
Chateaubriand*), då han vill bevisa, att Luther ej var något
snille. Man finner lätteligen att det här går nämnde
författare, likasom annorstädes vid frågan om
reformationen, att han bevisar motsatsen af hvad han ville
bevisa. Det är just snillet, som kommer i sin tid; fy den
gamla frasen om menniskor, som äro före sin tid,
innehåller ett nonsens. — Den inre nödvändighet, hvarur
reformationen utgick, låter sig utan svårighet bevisa.
Oss angår här närmast konsten, och det är ifrån dess
synpunkt vi skola betrakta reformationen. En inre
nödvändighet är den, som betingas af sakens egen inre
natur, af dess begrepp, således en begreppsnödvändighet,
till skillnad från de många yttre skenbart oundvikliga
fakta, som stundom erhålla namn och värdighet af
nödvändighet. Om, såsom vi i det föregående yttrat, det
är konstens problem att i sinnliga gestalter framställa
det sanna, eller förmedla motsatsen emellan det som är
i och för sig (det absoluta, anden) och det som är yttre
realitet (naturen, det sinnliga); men det tillika är
intelligensens art att mer och mer förandliga hvad den
berör, med sig sjelf genomtränga allt, tills det sinnligå
småningom bortfaller, och anden slutligen står inför sitt
*) Essai sur la Littérature Anglaise. T. 1, p. 188. Ed. Bruxelles.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
