Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allmänhet tänker hon äfven öfver den sköna konstens
föremål.
Ehuru man således visserligen icke kan anse en
sådan tänkande betraktelse såsom öfverflödig, emedan
den redan såsom tänkande är nödvändig, kan man
likväl sätta i fråga huruvida det icke verkligen funnits en
tid af konstproduktion, innan ännu tanken hunnit
genomtränga konstens alster, och huru i detta fall den
tänkande betraktelsen öfver konstens föremål förhåller
sig till den producerande konstverksamheten. Vi hafva
redan i det föregående anmärkt, att menniskan i följd
af sin natur är åskådande eller sinnligen förnimmande
och föreställande innan hon är tänkande och
reflekterande, och att följaktligen hon måste vara konstbildande
innan hon blifver abstraherande. Häraf följer ock
otvunget att det måste hafva funnits en tid, då konsten var
det enda uttrycket för andens lif, då konsten var allena
herrskande på andens område. Och det var just på
denna tid, som, enligt mångas förmenande, konsten
blommade i sin högsta fägring liksom den äfven då
verkade med sitt högsta allvar. Konstnären befann sig
då ännu i ett helt naivt förhållande till sitt föremål,
och i samma naiva förhållande stod äfven den åskådande
menniskan till konstens skapelser. Hon tillegnade sig
idéen genom åskådningen och egde intet medvetande
om att hon på annat sätt skulle kunna tillegna sig den.
När reflexionen vaknade, upphörde detta naiva
förhållande: tanken ingrep i denna konstens barnaoskuld, den v
medförde sitt ljus men tillika naturligtvis äfven sina
skuggor af tvifvel. Detta tvifvel gällde i första
rummet konsten sjelf. Man tvekade huruvida konsten var
i stånd att uttrycka idéen, det gudomliga; man befarade
att detta gudomliga i konstens framställningar
förnedrades, förfalskades, hädades. Man ansåg sig i tanken
hafva funpit en högsta allenagiltig form för det
absoluta, derföre att man i denna tanke funnit en annan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
