Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ju mera således djuret förmår uttrycka detta
mikrokosmiska lif, desto högre är ock dess esthetiska
betydelse. Främst bland djurarterna stå i detta afseende
de, som sluta sig till menniskan och, vare sig till följd
af uppfostran eller naturinstinkt, underordna sig hennes
vilja, såsom de ädlare husdjuren, hästen och hunden.
Grunden till ett sådant underordnande synes vara djurets
instinktmäsfiga känsla deraf, att det sjelft saknar
personlighet, och dess dunkla behof att söka en ersättning för
denna brist *hos menniskan i hennes personlighet och
deri komplettera sin egen varelse. Dessa djur
framställas derföre också af konsten såsom en omgifning åt
menniskan, såsom delaktiga af hennes mikrokosmiska
tillvarelse, såsbm hennes kära sällskap, hvilket hon
älskar mindre fört nyttans skull än för djurens egen
inneboende ädelhet* deras frändskap med henne sjelf och
deras deraf beroende förmåga att med eget intresse dela
hennes sysselsättningar (jagt, ridkonst, krig). Den öfriga
djurverlden dereniot, såsom stående makrokosmen
närmare, begagnar konsten gemenligen såsom staffage i
makrokosmiska bilder (landskapsmålningar) eller
framställer den såsom föremål för mensklig verksamhet i
mikro-makrokosmiska bilder (jagtstycken).
De ädlare djurarterna stå med afseende på sina
yttre gestalter på lagom afstånd från menniskan: de
härma henne icke, de söta endast, hvar och en inom
sin sfer, att nalkas henne, och tyda, utan att träda utom
sin krets, på det högre mål, som de hos henne synas
erkänna vara vunnet. Deras ödmjuka kärlek för
menniskan är i hög grad rörande: den innebär erkännandet
af den egna svagheten öch behofvet af något högre, och
utgör det högsta uttrycket af den »kreaturens suckan»,
om hvilken Skriften talar.
Men djurgestalten kan äfven på ett högst stötande
och vidrigt sätt närma sig menniskogestalten. Detta är
förhållandet med apan. Detta djur är så mycket fulare,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
