Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i universum och i alla förnuftiga varelser, hos
verlds-anden och den individuella anden. Konstnärens uppgift
är blott den, att framställa den i dess renhet, så
mycket som möjligt befriad från all materie och från den
yttre naturliga tillvarelsens oväsentligheter, tillfälligheter
och brister.
Den sköna konstskapelsen blifver derigenom på en
gäng renare och varaktigare än den sköna
naturföreteelsen. Fullkomligt ren och evigt varaktig kan den likväl
icke blifva. Ty den enhet af idé och yttre företeelse i
ett enstaka föremål, som det sköna konststycket skall
innehålla, innebär i grunden en motsägelse, som
omsider öfvergår till förstörelse: den är blott skenbar, är ett
sken. I det sköna naturföremålet, der den yttre
företeelsen ännu har fullt sjelfständig existens, är enheten
långt lösare och vanskligare än i det konstsköna. På
en förändring i belysningen kan ett helt landskaps
skönhet bero. Växtrikets skönhet beror af årstiderna, den
djuriska och menskliga verldens på ungdom och
ålderdom, helsa och sjukdom, lif och död. Men äfven det
konstsköna delar till en viss grad denna förgänglighet,
så vida det behöfver ett material för att deri uppenbara
sig, hvilket måste vara underkastad t materiens allmänna
förgängelse. Detta gäller i synnerhet den bildande
konstens alster. Den präktiga tempel- eller slottsbyggnaden
frätes småningom af tidens tand, faller i ruiner,
öfver-drager sin ålderdomsbräcklighet med en ungdomlig och
frisk vegetation och faller tillbaka till naturens
makro-kosmiska lif, inom hvilket den i det naturliga eller
konstgjorda landskapet gör ett sorgset, ett tragiskt
intryck — tills den slutligen sammanfaller till en
betydelselös grushög. — Den plastiska gudabilden vittrar
efterhand genom seklerna och återgår till den blotta
materien; den sköna målningen mörknar med hvarje år,
till dess slutligen gestalterna upplösa sig till en oredig
massa, som intet öga urskiljer. Färgmaterien fördunstar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
