Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ooh det är, från vissa ömmande ståndpunkter, att
beklaga, det äfven detta poetiska flytt ur lifvet.
Saken är den, att tiden fordrar ett förnuftigt
innehåll äfven i det poetiska, så vida detta skall erkännas
vara något annat än ett fantastiskt gyckel, hvarmed
man roar barnsliga naturer och sysslolösa hjernor. Detta
är tidens beryktade prosa. Den skulle med ett bättre
namn kunna kallas allvar. Ty allvarsam är vår tid,
och man har icke utan skäl anmärkt, att ungdomen icke
är så glad soni förr. Detta åter behöfver ingenting
annat betyda, än att den icke är så tanklös som förr.
Den vill hafva innehåll — nemligen ett förnuftigt
innehåll — i de häfdvunna formerna, eller också blifva qvitt
dessa senare såsom tomma, betydelselösa, besvärande.
Den är nog fallen för skepticism, för att icke låta sig
bedraga i afseende på detta äskade innehåll, och den
är nog frimodig att uttala sina dubier. Ty den är ännu
tillräckligt ung för att icke vara hycklare. Den har
fått andra idéer, rika på sanning och storhet, och den
har åt dem lånat hela färgprakten af sin friska,
kraftfulla fantasi. Men dessa idéer gripa direkte in i lifvet:
de ställa sig icke fram till åskådning såsom något
enkom och blott och bart poetiskt; tvärtom arbeta de
ofta i djupet; men när de stundom, stjernskottlika, stiga
emot höjden, lysa de äfven med den koncentrerade eld,
som är sann poesi, utan att veta eller bekymra sig om
att det gör ondt i ett eller annat betraktande öga.
Denna poesi rår icke för att den icke märkes, när den
verkar i lifvets tysta kretsar, lika litet som den rår för
att styrkan af dess eld, när den träder i dagen,
skrämmer svaga hufvuden till afgrunden för att der söka dess
ursprung. Poesien har icke flytt ur lifvet: den har
tvärtom dragit sig in i lifvet. Den har öfvergifvit sina
pompösa tempel, den har blifvit spetsborgerlig, har
nedlåtit sig till hyddorna, folket, hvardagligheten. Dess
forna praktfulla boningar skola icke störtas: man skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
